HUMBLE PIE – GO FOR THE THROAT – 1981
För att göra en lång historia kort:
Steve Marriott – Small Faces – Itchycoo Park - droger – alkohol – bandkrasch - Humble Pie – droger – schizofreni – LSD – bandkrasch – lyckad comeback – misslyckad fortsättning – mer droger – Steve Marriott död 1991 då hans hus brann ner.
Humble Pie är alltså ett legendariskt rockband från det sena 60-talet och tidiga 70-talet. De levde rockmyten och var med och skapade den. Deras tidiga album är såna där som samlare gärna dreglar över.
Go For The Throat hör däremot till reunion-skivorna i slutet av karriären och får i min historik symbolisera den misslyckade fortsättningen.
Go For The Throat är det tredje albumet efter återföreningen och det som de flesta kännare anser vara det sämsta av dem. Kanske det värsta album Humble Pie och Steve Marriott någonsin lyckades krama ut...
...och efter den inledningen inser jag nu att det bli svårt att i min tur krysta fram något positivt om Go For The Throat...men jag siktar mot strupen och påstår att det trots allt är en ganska hyfsad hårdrock-LP...
Humble Pie var nämligen inte vilket skitband som helst. Så trots att de gick både på tomgång och centralstimulerande kunde de göra bra grejer.
Go For The Throat är stundtals riktigt brutal hård 70-talsrock. Steve Marriott lägger definitivt inte fingrarna emellan. Är man inte beredd tappar man andan och får kippa efter luft i flera minuter redan efter inledningen med hårdriffande All Shook Up, som inte är en Elvis-cover.
Men jag kan ju aldrig hävda att Go For The Throat känns som en sprudlande vital rockplatta. Den är mer en i raden av tämligen anonyma hårdrockalbum som förmodligen inte förtjänar ett bättre öde än så.
Nr: 540/2222
För att göra en lång historia kort:
Steve Marriott – Small Faces – Itchycoo Park - droger – alkohol – bandkrasch - Humble Pie – droger – schizofreni – LSD – bandkrasch – lyckad comeback – misslyckad fortsättning – mer droger – Steve Marriott död 1991 då hans hus brann ner.
Go For The Throat hör däremot till reunion-skivorna i slutet av karriären och får i min historik symbolisera den misslyckade fortsättningen.
...och efter den inledningen inser jag nu att det bli svårt att i min tur krysta fram något positivt om Go For The Throat...men jag siktar mot strupen och påstår att det trots allt är en ganska hyfsad hårdrock-LP...
Humble Pie var nämligen inte vilket skitband som helst. Så trots att de gick både på tomgång och centralstimulerande kunde de göra bra grejer.
Men jag kan ju aldrig hävda att Go For The Throat känns som en sprudlande vital rockplatta. Den är mer en i raden av tämligen anonyma hårdrockalbum som förmodligen inte förtjänar ett bättre öde än så.
Nr: 540/2222
Man kan fråga sig hur band som t.ex. Humble Pie kunde fortsätta ge ut plattor långt efter att deras bäst före-datum hade passerats? Varför var ett skivbolag i början av 1980-talet villigt att satsa pengar på en utgåva med något på den tiden så totalt stendött som ett bluesrock-/hårdrockband vars storhetstid infallit tio år tidigare? Jag tror inte att svaret på den frågan har så mycket med musik att göra, utan snarare med demografi och ekonomi.
SvaraRaderaSmall Faces och Humble Pies ursprungliga fans – dvs. den väldiga generation rocklyssnare vars ungdomsår inföll under sent 60- och tidigt 70-tal – hade i början av 80-talet kommit upp i 30 – 35-årsåldern. De hade skaffat utbildningar, jobb och, i många fall, god ekonomi. Det fanns m.a.o. en stor, köpstark publik som troligen glatt inhandlade ett nytt album med sina gamla ungdomshjältar, utan att reflektera så mycket över skivans kvalitet.
Av exakt samma skäl har skivmarknaden under de senaste 15 – 20 åren översvämmats av nyutgåvor av klassisk rock från 60- och tidigt 70-tal. Praktiskt taget alla plattor som släpptes under den tidsperioden har kommit i nyutgåvor som remastrats och kompletterats med tidigare outgivna demo- och liveinspelningar. Till detta kan läggas en uppsjö av bok- och DVD-utgivningar som belyser 60-talets pop- och ungdomskultur ur alla tänkbara aspekter. Och ovanpå detta finns musiktidningar som t.ex. brittiska Mojo, som i nummer efter nummer fortsätter med sina topplistor över ”60-talets viktigaste rockplattor” eller ”100 klassiska rockplattor som förändrade världen”.
Själv är jag kluven till allt detta. Jag är en oförbätterlig musiknörd och älskar mycket av det som brukar benämnas som ”klassisk rock”. Men jag kan samtidigt bli fruktansvärt trött på hur historiens mest bortskämda generation (dvs. 40- och tidiga 50-talister) kan fortsätta glorifiera sin egen tonårstid och spendera enorma summor pengar på nostalgiska försök att återskapa sin ungdom.
Tack för ditt mycket intressanta inlägg. Håller absolut med dej, Det finns numera alldeles för många "onödiga" skivor och annat material ute som egentligen inte fyller någon funktion alls.
RaderaSen tror jag väl att alla generationer popmusiklyssnare glorifierar sin egen ungdoms musik. Och jag har en känsla av att jag gör det också...
Jag har väldigt svårt för min egen generations musik (80/90-tal). Men gillar musik från förr som jag inte har den minsta nostalgiska koppling till. Jag tror att nyutgåvorna är till för alla dem som inte var med men som upptäckt musiken på andra sätt. I mitt eget fall från TV-dokumentärer och genom kompisar och givetvis böcker, tidningar och skivmässor.
RaderaOm jag ska fortsätta att tala av egen erfarenhet så vet stora delar av 40-talisterna nästan ingenting om brittisk eller amerikansk musik. Musiken som är nostalgisk för dem är Jockmocks-Jocke, Snoddas, Taube, Vresvijk, Olle Adolfsson, Lill Lindfors, Siw Malmkvist, Lill-Babs osv. En väldigt liten klick visste om artisterna som enligt historiska efterkonstruktioner var så allmänt kända.