Full Circle bättre än ryktet

DOORS – FULL CIRCLE – 1972

Full Circle är Doors allra sista album, det andra gruppen gjorde efter Jim Morrisons död. Det andra album i rad som sågades av alla. Så illa att Ray Manzarek efter Full Circle lämnade gruppen, vilket betydde att det var slut med Doors för tid och evighet.

Jag ska nu om det är möjligt att försöka avliva en myt. Full Circle är nämligen en riktigt bra platta. Den har oförtjänt dåligt rykte. Den är både underhållande, rolig och smart gjort, däremot lite ojämn. De bästa delarna på skivan är riktigt, riktigt vassa. Men de dåliga sakerna...är rejält usla...om man säger så.

För trots att jag nu lyssnat på den här skivan ett antal gånger ryser jag i hela kroppen varenda gång Good Rockin´tonight hamnar under skivnålen. En Jerry Lee Lewis-rocker. Aj, aj, inte kul alls, inget för Doors.

Jag drar också ett tjockt streck över inledande och smaklösa Get Up And Dance och avslutningen med minst sagt förtorkade The Peking King And The New York King.

Förmodligen var det väl så att det var de två inledande låtarna på Full Circle folk hörde...och sen (givetvis) drog blixtsnabba linjer tillbaka till föregångaren Other Voices...som faktiskt inte var särskilt vass...därmed var ödet för Full Circle utstakat och klart.

Men den är absolut värd ett bättre öde. Det fanns mer att krama ur The Doors även efter Jim Morrison och ideér saknades inte.

Full Circle har inte samma svärta och mörka domedagsstämning som skivorna med Jim Morrison. De lyckas inte skaka av sig det helt, men Full Circle är mer en popskiva med inslag av både jazz, soul och framför allt psykedelia.

Jag har flera favoritspår där The Piano Bird känns som den låt jag måste nämna först. Men jag vill nog påstå att alla låtar (utom de tre undantagen) är väl värda att lyssna på.

Nr: 1455/2222