ELTON JOHN – BLUE MOVES – 1976
När jag skrev om den här skivan för många år sedan var jag inte särskilt imponerad. Jag kom då väl ihåg vad jag kände för skivan när den var ny. Jag var besviken, tyckte den var tråkig.
Jag jämförde då självklart med föregångarna, Yellow Brick Road inte minst och Captain Fantastic. Ill och med Caribou och Rock Of The Westies tyckte jag bättre om. Tillsammans med de skivorna kändes Blue Moves...tråkig. Vilket också blev det jag skrev. ”Elton John etablerad som tråkmåns” blev rubriken.
Nu när jag spelar skivan några år senare får jag en lite annan känsla, lite mer förståelse. Det är först nu jag tar mig tid att lyssna på hela skivan utan uppehåll och därmed lite mer ingående. Jag försöker dessutom låta bli att jämföra. Nu tycker jag till och med om att nästan varenda låt går i moll.
Jag upptäcker att det faktiskt blir ganska behagligt att lyssna på albumet och att det inte stör mig ett enda dugg att det inte finns några som helst likheter med Bennie And The Jets eller nån av de där funkiga och nästan hårda låtarna från Captain Fantastic. Jag har nånstans på vägen accepteat att Blue Moves har ett eget uttryck som inte riktigt stämmer överens med det Elton John gjorde på sina tidigare album.
Utan att analysera varför det blev så, eller funderar på vad Blue Moves möjligtvis hade för inverkan på senare album, låter jag det stanna där. Det enda jag vill konstatera att jag nu, liksom då, har en favoritlåt på plattan, Sorry Seems To Be The Hardest Word.
Nr: 1494/2222
Så här skrev jag om skivan då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar