Ett stickspår Golden Earring lämnade

GOLDEN EARRINGS ON THE DOUBLE – 1969

Golden Earrings tog sitt namn från en Marlene Dietrich-låt, som de under de första åren alltid öppnade sina konserter med. On The Double är därför ett anmärkningsvärt album, det var sista gången de kallade sig Golden Earrings. Nästa gång bandet dök upp var ”s” borttaget och flertal hade blivit ett, Golden Earring.

On The Double är anmärkningsvärt på fler sätt. För det första är det ett album med två skivor. Under det sena 60-talet var det sällan rockband fick eller kunde släppa dubbelalbum, trots att Bob Dylan banat vägen 1966 med Blonde On Blonde. Om detta var ett bra val eller ett utslag av ungdomligt lätt storhetsvansinne kan diskuteras. Men en sak är säker Golden Earring hade 1969 inte nått sin topp ännu.

Det var inte heller någon direkt brytning med tidigare album, eller markerar någon slags övergång från beatpop till progressiv rock. On The Double har mer, nästan allt, gemensamt med bandets tidigare album än med det som skulle komma senare.

Men inte riktigt. Jag tror att de med On The Double ville testa en väg som de dock lämnade ganska snabbt, folkrock. Det valet var inte på något sätt onaturligt för den tiden och för Holland, där flera andra grupper i genren då blivit populära, tänker bland annat på The Cats och det så kallade palingsoundet...som lite elakt kan beskrivas som en mix mellan country och tysk schlager...

Men inledningen av On The Double tyder inte på något sådant. Song´s On A Devil´s Servant är beatpop som definitivt har amma ursprung som låtarna på bandets tidigare skivor. Det är en riktigt bra, och det finns flera till, som My Baby Ruby, Goodbye Mama, Backbeating Baby och en del till. Ingen av dem har dock gått till eftervärlden som någon av Golden Earrings främsta verk.

Men det är inte där problemet med On The Double ligger. Svårigheten med att tycka om skivan finns i stället bland de låtar som dyker upp mellan de små guldkornen, ganska tråkiga saker som för det mesta går i någon slags folkrockstil som jag inte tycker hör hemma hos Golden Earring. Faktum är att de där låtarna tillåts överhanden. Att lyssna på hela skivan i ett enda svep kan bli jobbigt, lite tråkigt till och med.

Men som sann fan sedan det tidiga 70-talet är det givetvis inget som hindrar mig. Väljer man bara ut de ”rätta” låtarna och har koll på ungefär när de dyker upp på skivan blir On The Double ganska trevlig att lyssna på ändå.

Det går inte att påstå att det här albumet hör till Golden Earrings viktigare eller mer intressanta. Och inte heller som något slags övergångsalbum. Man får nog se On The Double som ett stickspår som bandet lämnade ganska omgående.

Det var senare samma år, på skivan efter den här, Eight Miles High, som Golden Earring på allvar kom ut som progrockband. De presenterade då sin metamorfos med en 19 minuter lång version av Byrds Eight Miles High. Det var där det började...

Nr: 264/CD