OPETH – SORCERESS – 2016
Jag kommer oväntat bra överens med den här skivan. Men det här är en av Opeths skivor efter metamorfosen från deathmetal till progressiv rock. Kanske beror mitt intresse på den spänning som finns mellan metal och progrock, eller troligare på Opeths öppna flirtande med 70-talets prog.
Vi gamla progrockare kan nämligen tycka det är kul när referenser till King Crimson, Jethro Tull, Genesis trängs på samma yta. När Opeth dessutom gett låtar namn som Strange Brew, efter Creams psyk-blues-klassiker och The Seventh Sojourn som varje sann Moody Bluesfan har koll på. Att skivomslaget sen möjligtvis skulle kunna vara inspirerat av Nazareths Loud´n´ Proud är inte heller nån nackdel.
Jag kan alltså inget om Opeth, allra minst deras förflutna som deathmetalhjältar. Men inbillar mig att det inte är nån nackdel när jag nu tänker ta mig an Sorceress, som jag tror är deras tredje i progrockgenren. Jag saknar helt förutfattade meningar och förväntningar. Jag utgår i stället från mina egna gamla hjältar.
Att feta metalriff funkar bra ihop med progrock visste redan Ian Anderson och Martin Barre i Jethro Tull på 70-talet. Med tanke på att albumet kom ut ungefär 45 år efter genrens storhetstid tycker jag ändå det är ett spännande album att lyssna på, underhållande. Det kan bero på metalinslagen, det kan bero på den där mullrande mellotronen eller på likheterna med föregångarna. Eller på allt det där tillsammans.
Jag gillar också sättet Opeth bygger upp strukturen på albumet. Det känns som en enhet där varje låt är en nödvändig del och tillsammans skapar berättelsen Sorceress.
Men jag kan inte påstå att det är ett konceptalbum. Det här är ett bra svenskt progrockalbum som jag säkert kommer att tillbringa en hel del tid ihop med den närmaste tiden.
Nr: 1440/2222
Det är väldigt svårt att definiera en gräns för när Opeth gick från "death metal" till "prog". Framför allt som de aldrig renodlat varit någondera. Redan på första skivan var de prog i rätt hög grad. Visst har musiken utvecklats genom åren, men det man tydligast märker är hur sången gradvis förändras, från kakmonster till enstaka inslag med ren sång och sedan alltmer ren sång, tills kakmonstret för ett par album sedan försvann helt. (Live framförs dock de äldre låtarna med samma typ av sång som på originalskivorna.)
SvaraRaderaMen egentligen tycker jag inte det spelar nån större roll huruvida man kan sätta etikett på musiken eller inte.