Provokatörer och uppviglare

STOCKHOLMS NEGRER – KÄRLEK – 1989

Bandnamnet är så klart oerhört provocerande. Det var det på 80-talet och är det än mer nu. Stockholms Negrer var provokatörer och uppviglare. Texterna rörde upp känslor, en hel del blev förbannade.

Tredje och sista skivan, efter Brutal disciplin 1985 och Den vita apan 1986, fick namnet Kärlek efter den låt på skivan som nog kan betraktas som en hitsingel. Men det är så klart inte svensktoppsromantisk kärlek sångaren Micke Alonzo beskriver. ”Några vill bli smekta/andra vill bli slagna/piskade och blöda/sen finns det de som vill att det ska likna ett krig”.

Musiken är nära släkt med den svenska postpunken, Ebba Grön, Imperiet, Strindbergs och givetvis KSMB där Alonzo hade sitt ursprung. Det är punk, new wave och helt säkert också Joy Divisions dystra sound.

Jag kan också tycka att Stockholms Negrer ibland blir lite hemtrevliga och blandar in ska- och reggaerytmer, vilket också var en trend som hörde till 80-talet. Det får mig att tänka Aston Reymers Rivaler, men i så fall med svart humor i texterna.

Bandet kom naturligtvis från Stockholm, en del kom från förorten, andra från en småstad. Som trummisen Lutten Larsson med rötterna i jönköpingska skatepunkbandet Sixten Redlös, vars sångare Jöjje var lillebrorsa till en tjej som gick i en parallellklass till mig på mellanstadiet.

Det är min koppling till den svenska punkvärlden, vilket jag är ganska stolt över. Jag hade förmodligen aldrig hört talas om Stockholms Negrer på 80-talet om det inte varit för Sixten Redlös. Det var därför jag köpte skivan.

Nr: 699/2222