När Midnight Oil lämnade hårdrocken

MIDNIGHT OIL – BIRD NOISES – 1980

Långt innan Beds Are Burning och Diesel And Dust hade Midnight Oil blivit stora hjältar hemma i Australien. Men inte för den smarta synthiga pop med vilken bandet presenterades i Europa, utan som ett hårt rockigt band på gränsen till garagerock och punk.

Jag har skrivit om Midnight Oils debutalbum, jämfört med punk och new wave, och hyllat det. Jag har skrivit om andra skivan, Head Injuries, och hittat likheter med AC/DC och andra hårdrockhjältar.

Men när bandet släppte sin LP, numera svårhittade Place Without A Postcard, var de inne på det spår som skulle leda till Diesel And Dust, synthig pop.

Inom parentes ska nämnas att Place Without A Postcard av den anledningen är Midnight Oils mest spännande album så här långt, men en lite skruvad mix av hård rock och synth.

Men nu över till dagens skiva, EP:n Bird Noises, en 45-varvare med fyra låtar, släppt mellan Head Injuries och Place Without a Postcard. Det kan tyckas märkligt av ett band som var så långt komna gav ut en EP.

Det brukar ju annars vara en lågbudgetgrej för rockband som inte hade råd att spela in en första hel LP. Men Midnight Oil har gjort så några gånger under under karriären, och resultatet har blivit bra.

Nu är dock låtarna på Bird Noises inte direkt uppseendeväckande, även om man givetvis kan hävda att a-sidans No Time For Games och Knife´s Esdge är sjyssta rockers i samma anda som Midnight OIls tidiga år, att b-sidan I´m The Cure är en definitiv fingervisning om vad som skulle komma sen.

Och att Weddingcake Island är en låt som står helt utanför det mesta Peter Garrett och hans kollegor spelade in både tidigare och senare, en instrumental gitarrlåt i samma anda som The Shadows. Bird Noises är inte någon kraftfull milstolpe i Midnight Oils diskografi.

Men EP:n är intressant av den anledningen att den nog kan utses som bryggan till bandets övergång mellan hård rock och synthig pop.

Nr: 1431/2222