Mer atmosfär än melodier

YES – CLOSE TO THE EDGE – 1972

I början av 70-talet var det aldrig nån tvekan om att Yes var ett progressivt rockband. Men när Close To The Edge kom ut blev de progressiva på allvar. Det var första gången Yes gav sig på riktigt långa saker, 18-minuterseposet Close To The Edge var deras allra första försök i den riktningen.

Än idag har jag inte hajat vad de verkligen ville. Även om den här plattan, från 1972, anses vara en av Yes bästa genom alla tider, känns det på sina ställen som de med mord i blicken försökte få sina lyssnare att somna in för gott.

Säga vad man vill om Close To The Edge, men 18 minuter var lite för mycket och lite mer än vad Yes egentligen klarade av. Då. Jag menar, Jon Anderson var ingen Ian Anderson.

Något som Thick As A Brick (2x20 minuter av den bästa progressiva rock som någonsin pressats i svart vinyl) kunde Yes inte upprepa. Jag tror nämligen att Yes hade den skivan som förebild här.
Eller så är det Yes svar på Supper´s Ready*.

Close To The Edge rankar jag ändå ganska högt i min katalog av progressiva rockplattor. Det är faktiskt ett av de album jag fortfarande kan få för mig att lyssna på, och fortfarande gilla. Trots att det egentligen inte händer särskilt mycket på skivan, inte i 18-minuterseposet och inte i de två andra låtarna heller, And You And I och Siberian Khatru.

Men jag tror det var mer atmofären än snygga melodierYes var ute efter här. Och det lyckades de med.

Nr: 1064/2222

* Genesis