OLA MAGNELL – BLÅ NEON – 1984
Blå neon gavs aldrig ut på CD. LP:n är dessutom nästan omöjlig att få tag på. Är detta Ola Magnells glömda album? Kanske...skivan nämns aldrig när Olas skivor kommer på tal. Det är inte många som har den.
Själv blev jag glatt överraskad när jag till slut hittade den. Hade lite pliktskyldigast letat efter Blå neon bara för att få min samling med Magnell-skivor komplett. Jag fick den för 40 spänn.
Jag hade inte några större förväntningar. Hade fortfarande Olas synthpopskivor från 80-talet, Onkel Knut och Gaia i klart minne. Det skivorna undviker jag att spela nu för tiden. Därför hamnade Blå neon på skivtallriken mest för att jag tyckte jag borde lyssna en gång innan den åkte in i hyllan vid sidan av sina jämnåriga kamrater.
Tre timmar senare insåg jag att jag spelat skivan om och om igen. Och att jag gillade den. Verkligen gillade den.
En och annan kommer säkert ihåg låten Malvina utan mörker. Den finns med på diverse samlings-CD och ibland lär Ola Magnell spela den på sina konserter. Den är en lysande liten ballad och har blivit en av mina favoriter.
Men det finns så mycket mer på denna underskattade LP. Jag vill nog påstå att nästan alla låtarna är bra. Bara några exempel:
Ordvrängarlåtarna Ego Boy är rädd att flyga och Benkes bar tar mig tillbaka till Nya perspektiv, Ikaros längtan, Vintervin och och Vid Jerikos mur har en hel del av poesin från Höstkänning i sig.
När jag hör Nelly Nelly kommer jag ihåg varför Ola Magnell en gång blev en av mina hjältar.
Lite förvånad (igen) upptäckte jag att här finns också ett nytt inslag, en jazzig ton, som gör att det egentligen inte alls handlar om nostalgi.
Jag kan alltså rekommendera Blå neon. Inte minst till folk som gillar Nya perspektiv och Höstkänning, som jag tror kommer att ha mycket glädje av den här skivan också.
Nr: 898/2222
Blå neon gavs aldrig ut på CD. LP:n är dessutom nästan omöjlig att få tag på. Är detta Ola Magnells glömda album? Kanske...skivan nämns aldrig när Olas skivor kommer på tal. Det är inte många som har den.
Jag hade inte några större förväntningar. Hade fortfarande Olas synthpopskivor från 80-talet, Onkel Knut och Gaia i klart minne. Det skivorna undviker jag att spela nu för tiden. Därför hamnade Blå neon på skivtallriken mest för att jag tyckte jag borde lyssna en gång innan den åkte in i hyllan vid sidan av sina jämnåriga kamrater.
En och annan kommer säkert ihåg låten Malvina utan mörker. Den finns med på diverse samlings-CD och ibland lär Ola Magnell spela den på sina konserter. Den är en lysande liten ballad och har blivit en av mina favoriter.
Ordvrängarlåtarna Ego Boy är rädd att flyga och Benkes bar tar mig tillbaka till Nya perspektiv, Ikaros längtan, Vintervin och och Vid Jerikos mur har en hel del av poesin från Höstkänning i sig.
När jag hör Nelly Nelly kommer jag ihåg varför Ola Magnell en gång blev en av mina hjältar.
Lite förvånad (igen) upptäckte jag att här finns också ett nytt inslag, en jazzig ton, som gör att det egentligen inte alls handlar om nostalgi.
Jag kan alltså rekommendera Blå neon. Inte minst till folk som gillar Nya perspektiv och Höstkänning, som jag tror kommer att ha mycket glädje av den här skivan också.
Nr: 898/2222
Men du kan ju inte bara avfärda "Gaia" som en syntpopskiva! Okej för "Onkel Knut", men "Gaia" tyckte jag var en remarkabel return-to-form när den kom och jag håller den än i dag som ett av hans starkaste album. Ta genast fram och omvärdera!
SvaraRaderaHe, he, okej då. Rockplatta för Gaia då, men med 80-talssynth...
Radera