DAVID BOWIE – STAGE – 1978
Stage är David Bowies bästa livealbum, enligt mig. Den här dubbeln är miltals bättre än sin föregångare – David Live från 1974, som också var en dubbel. Därmed inte sagt att det är en särskilt bra liveplatta. Jag har aldrig tyckt David Bowies livealbum ska räknas till hans storverk.
Det som stör mig mest med Stage är att den spelades in när Bowie häckade i Berlin och gjorde extremistisk konstmusik ihop med Brian Eno. Och ändå finns nästan inget av det på skivan. Den är precis som vilken liveplatta som helst.
Visst river han av sina ”berlinare”; Heroes, Warszawa och några till. Men mest handlar det om ett ganska vanligt antal standardnummer. Till och med de experimentella sakerna låter ganska alldagliga. Därför blev jag lite besviken. Jag hade gärna sett (hört) Brian Eno och Robert Fripp i bakgrunden, men inte.
Det görs dock ett försök på b-sidan av den andra skivan, då bandet river av inte mindre än fyra mer eller mindre instrumentala berlinlåtar i rad; Warszawa, Speed Of Life, Art Decade och Sense Of Doubt, men tyvärr faller de ganska platt i jämförelse med inspelningarna från Bowies studioalbum.
Jag tror ändå att för den som (ännu) inte gett Bowie chansen på ett livealbum bör Stage vara den bästa att börja med. För musiken är naturligtvis välgjord och bandet bakom är skickligt och synnerligen tajt. Men en liten varning är alltså härmed utfärdad.
Min upplaga av Stage är i blå vinyl, vilket jag tyckte var gansk kul när jag köpte den. Det visade sig dock att den inte alls är särskilt ovanlig.
Nr: 831/2222
Stage är David Bowies bästa livealbum, enligt mig. Den här dubbeln är miltals bättre än sin föregångare – David Live från 1974, som också var en dubbel. Därmed inte sagt att det är en särskilt bra liveplatta. Jag har aldrig tyckt David Bowies livealbum ska räknas till hans storverk.
Det som stör mig mest med Stage är att den spelades in när Bowie häckade i Berlin och gjorde extremistisk konstmusik ihop med Brian Eno. Och ändå finns nästan inget av det på skivan. Den är precis som vilken liveplatta som helst.
Visst river han av sina ”berlinare”; Heroes, Warszawa och några till. Men mest handlar det om ett ganska vanligt antal standardnummer. Till och med de experimentella sakerna låter ganska alldagliga. Därför blev jag lite besviken. Jag hade gärna sett (hört) Brian Eno och Robert Fripp i bakgrunden, men inte.
Det görs dock ett försök på b-sidan av den andra skivan, då bandet river av inte mindre än fyra mer eller mindre instrumentala berlinlåtar i rad; Warszawa, Speed Of Life, Art Decade och Sense Of Doubt, men tyvärr faller de ganska platt i jämförelse med inspelningarna från Bowies studioalbum.
Jag tror ändå att för den som (ännu) inte gett Bowie chansen på ett livealbum bör Stage vara den bästa att börja med. För musiken är naturligtvis välgjord och bandet bakom är skickligt och synnerligen tajt. Men en liten varning är alltså härmed utfärdad.
Min upplaga av Stage är i blå vinyl, vilket jag tyckte var gansk kul när jag köpte den. Det visade sig dock att den inte alls är särskilt ovanlig.
Nr: 831/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar