CROSBY-NASH – WIND ON THE WATER – 1975
David Crosbys If I Could Only Remember My Name och Graham Nashs Songs For Beginners och Wild Tales är några av de bästa skivor som någonsin kom ut från Crosby Stills Nash & Young-kollektivet. Wind On The Water är nästan lika bra. Så med tanke på vad jag skrivit om de skivorna tycker jag detta är en förbannat bra LP det också...
Det här är den andra LP:n från duon Crosby-Nash. Deras första, som aldrig fick något namn men gavs ut 1972, var nästan sirlig och vacker i sin framtoning. Wind On The Water är något annat.
Det är en – för att vara Crosby-Nash – en rockig platta. Här finns mer elektriska gitarrer än på någon annan av deras gemensamma skivor. Kanske för att de den här gången hade med sig skogstrollet David Lindley som släpptes lös i bakgrunden med det ena giftiga gitarrsolot efter det andra.
Men stopp nu. Wind On The Water är så klart ingen rock-skiva. Det handlar om läcker, luftig och impressionistisk amerikansk västkust- och countryrock. Det handlar om vackra och väl genomtänka melodislingor, om ett bländande samspel mellan David Crosby och Graham Nash. Det handlar också om deras rötter i Byrds respektive The Hollies.
Av den anledningen är Wind On The Water fascinerande lyssning. Det är inte konstigt att den lovordas och hyllas av nästan varenda recensent som gett sig på att skriva om den. Jag stämmer in i den kören.
För att ge lite vägledning. Lyssna särskilt på inledningen med sorgliga men optimistiska Carry Me, som David Crosby skrev strax efter hans mors död. Lyssna också särskilt på Graham Nashs låtar, alla. Och lyssna efter David Lindleys gitarr.
Och kom ihåg att både Crosby och Nash var närmare 30 när de spelade in den här skivan. På den tiden var 30 år en aktningsvärd ålder i rockbranschen. De var alltså två rutinerade herrar som gjorde den här plattan.
Nr: 1075/2222
David Crosbys If I Could Only Remember My Name och Graham Nashs Songs For Beginners och Wild Tales är några av de bästa skivor som någonsin kom ut från Crosby Stills Nash & Young-kollektivet. Wind On The Water är nästan lika bra. Så med tanke på vad jag skrivit om de skivorna tycker jag detta är en förbannat bra LP det också...
Det är en – för att vara Crosby-Nash – en rockig platta. Här finns mer elektriska gitarrer än på någon annan av deras gemensamma skivor. Kanske för att de den här gången hade med sig skogstrollet David Lindley som släpptes lös i bakgrunden med det ena giftiga gitarrsolot efter det andra.
Men stopp nu. Wind On The Water är så klart ingen rock-skiva. Det handlar om läcker, luftig och impressionistisk amerikansk västkust- och countryrock. Det handlar om vackra och väl genomtänka melodislingor, om ett bländande samspel mellan David Crosby och Graham Nash. Det handlar också om deras rötter i Byrds respektive The Hollies.
För att ge lite vägledning. Lyssna särskilt på inledningen med sorgliga men optimistiska Carry Me, som David Crosby skrev strax efter hans mors död. Lyssna också särskilt på Graham Nashs låtar, alla. Och lyssna efter David Lindleys gitarr.
Och kom ihåg att både Crosby och Nash var närmare 30 när de spelade in den här skivan. På den tiden var 30 år en aktningsvärd ålder i rockbranschen. De var alltså två rutinerade herrar som gjorde den här plattan.
Nr: 1075/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar