SALLOOM & SINCLAIR – SALLOOM & SINCLAIR – 1969
I varje någorlunda välsorterad samling av amerikansk hippiepop från det sena 60-talet bör plattan Salloom Sinclair & The Mother Bear finnas. Den var ganska vanlig på den tiden och faktiskt väldigt bra.
Det låter nästan lite som Janis Joplin på sina ställen. Sen var ju det skivomslaget ganska uppseendeväckande, då alltså. Nästan lite som Electric Ladyland.
Men går man för långt om man har samlat på sig ALLT med Salloom & Sinclair?
Var de så bra? Nja, nu är det inte så farligt som det låter. Den här dynamiska och ganska välsjungande duon gjorde bara två plattor.
Jag har den andra också, som kom året efter Mother Bear-skivan, 1969 alltså. Den är inte dum den heller, kan jag väl avslöja. Även om paret drog iväg från San Franciscos hippiekvarter till Nashville för att spela in den.
Nashville?
Country?
Hippies...?
Där ser man vad LSD kunde ställa till med...
Men skivan är inte alls så hemsk som man ändå skulle kunna tro. Roger Salloom var rätt bra på att svänga ihop små söta popmelodier och Robin Sinclair har en pipa nästan värdig Janis själv.
Plattan är så klart inte i närheten av debuten, men blir rätt sjysst ändå. Och gillar man den rätt märkliga kombinationen av psykedelia och country. Då är det en kul platta.
Nr: 1257/2222
I varje någorlunda välsorterad samling av amerikansk hippiepop från det sena 60-talet bör plattan Salloom Sinclair & The Mother Bear finnas. Den var ganska vanlig på den tiden och faktiskt väldigt bra.
Det låter nästan lite som Janis Joplin på sina ställen. Sen var ju det skivomslaget ganska uppseendeväckande, då alltså. Nästan lite som Electric Ladyland.
Var de så bra? Nja, nu är det inte så farligt som det låter. Den här dynamiska och ganska välsjungande duon gjorde bara två plattor.
Jag har den andra också, som kom året efter Mother Bear-skivan, 1969 alltså. Den är inte dum den heller, kan jag väl avslöja. Även om paret drog iväg från San Franciscos hippiekvarter till Nashville för att spela in den.
Country?
Hippies...?
Där ser man vad LSD kunde ställa till med...
Men skivan är inte alls så hemsk som man ändå skulle kunna tro. Roger Salloom var rätt bra på att svänga ihop små söta popmelodier och Robin Sinclair har en pipa nästan värdig Janis själv.
Plattan är så klart inte i närheten av debuten, men blir rätt sjysst ändå. Och gillar man den rätt märkliga kombinationen av psykedelia och country. Då är det en kul platta.
Nr: 1257/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar