PAUL JONES – LOVE ME LOVE MY FRIENDS – 1967
Man ska inte bli lurad av det lätt psykedeliska skivomslaget, 1967 såg alla LP-skivor ut ungefär så här. Det här är en popskiva, kanske rhythm & blues, eller möjligtvis schlager...eller vaudeville...förmodligen allt på en gång.
Paul Jones var sångare i Manfred Mann men fick kicken redan i inledningen av bandets karriär, i mitten av 60-talet. Jones egen solokarriär gick efter det både upp och ner, inga av de album han gjorde på 60-talet ansågs särskilt lyckade, inte Love Me Love My Friends heller...
Men jag kan inte hjälpa att jag gillar den här skivan ändå, som är hans andra eller tredje efter brytningen med Mr Mann. Love Me Love My Friends har något oskyldigt och lätt förvirrat över sig.
Paul Jones blandar mellan musikstilarna; beatpop, rhytm & blues, folkmusik, vaudeville, schlager och lite religiöst...som gör att det blir ganska rörigt att lyssna på...samtidigt som det blir väldigt charmigt och underhållande.
Sen går det inte att komma ifrån att Paul Jones har en stor tillgång i sin sångröst. Han klarar de där växlingarna utan några som helst problem.
För min del har jag flera favoriter. Poplåten Poor Jenny, Jones egna låtar Trendy Miss Wendy och Tarzan etc är några av dem.
De flesta som skrivit om den här skivan anser att Jones gick över gränsen när han dessutom gav sig på Dylanlåten Lonesome Death Of Hattie Carroll. Men jag gillar den också. Kanske för att Paul Jones är minst lika bra på munspel som herr Zimmerman.
Nr: 937/2222
Man ska inte bli lurad av det lätt psykedeliska skivomslaget, 1967 såg alla LP-skivor ut ungefär så här. Det här är en popskiva, kanske rhythm & blues, eller möjligtvis schlager...eller vaudeville...förmodligen allt på en gång.
Men jag kan inte hjälpa att jag gillar den här skivan ändå, som är hans andra eller tredje efter brytningen med Mr Mann. Love Me Love My Friends har något oskyldigt och lätt förvirrat över sig.
Paul Jones blandar mellan musikstilarna; beatpop, rhytm & blues, folkmusik, vaudeville, schlager och lite religiöst...som gör att det blir ganska rörigt att lyssna på...samtidigt som det blir väldigt charmigt och underhållande.
För min del har jag flera favoriter. Poplåten Poor Jenny, Jones egna låtar Trendy Miss Wendy och Tarzan etc är några av dem.
De flesta som skrivit om den här skivan anser att Jones gick över gränsen när han dessutom gav sig på Dylanlåten Lonesome Death Of Hattie Carroll. Men jag gillar den också. Kanske för att Paul Jones är minst lika bra på munspel som herr Zimmerman.
Nr: 937/2222
Det Paul Jones gjort sen är mycket bättre, t ex The Blues Band. Jag bara älskar Ready och The Bootleg Album. Engelsk blues när den är som bäst. Då passar herr Jones som bäst in.
SvaraRaderaHåller med fullständigt! De två skivorna är kanonbra.
SvaraRadera