JANE – BEAUTIFUL LADY – 1986
Sorry, men att Jane ger sig på Lennons Imagine, stöper om den till Imagination, och gör en hårdrockballad av den, ger mig rysningar. Och det är inga rysningar av vällust. Nä, det är precis tvärtom.
Men i powerballadernas 80-tal var det förmodligen en rätt kul grej. Det var kanske till och med så att en och annan såg det som modigt. Men nu nästan 30 år senare känns det bara fånigt.
Det hjälper inte ens att det är ett av krautrockens allra största, Jane, som gör det. Det blir bara en ny, men sämre, Wind Of Change. Det blir Mr Big och Poison. Det blir pudelrock och Foreigner.
Ryktet om Janes 86:a Beautiful Lady nådde mig långt innan LP:n gjorde det. Det var många som menade att den skivan borde man undvika. Ändå slog jag till direkt när jag hittade den i en krautrockback på Andra lång i Göteborg.
Att jag bara några veckor tidigare bestämt mig för att det faktiskt inte var nödvändigt att ha alla plattor med en grupp bara för att man gillade en del av deras skivor.
Och att jag skulle försöka undvika de som jag på förhand visste var kass. Det glömde jag direkt när jag såg den. Men å andra sidan måste man ju testa...
...och det testet föll som sagt inte väl ut. Beautiful Lady är absolut inget att jaga efter för den som gillar Janes gamla 70-talare. Det finns nästan inget kvar av den storheten. Inte ett enda fläskigt gitarriff.
Däremot är det massor av keyboard. Och gott om långtråkiga låtar. Trots det kommer jag förmodligen att lyssna på den igen. Helt säkert kommer den att få vara kvar i samlingen. Om jag lyssnar noga...och väldigt många gånger...kanske jag hittar något av Janes storhet ändå...
Nr: 1631/2222
Sorry, men att Jane ger sig på Lennons Imagine, stöper om den till Imagination, och gör en hårdrockballad av den, ger mig rysningar. Och det är inga rysningar av vällust. Nä, det är precis tvärtom.
Det hjälper inte ens att det är ett av krautrockens allra största, Jane, som gör det. Det blir bara en ny, men sämre, Wind Of Change. Det blir Mr Big och Poison. Det blir pudelrock och Foreigner.
Och att jag skulle försöka undvika de som jag på förhand visste var kass. Det glömde jag direkt när jag såg den. Men å andra sidan måste man ju testa...
...och det testet föll som sagt inte väl ut. Beautiful Lady är absolut inget att jaga efter för den som gillar Janes gamla 70-talare. Det finns nästan inget kvar av den storheten. Inte ett enda fläskigt gitarriff.
Däremot är det massor av keyboard. Och gott om långtråkiga låtar. Trots det kommer jag förmodligen att lyssna på den igen. Helt säkert kommer den att få vara kvar i samlingen. Om jag lyssnar noga...och väldigt många gånger...kanske jag hittar något av Janes storhet ändå...
Nr: 1631/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar