En alldeles färsk platta från Ian Anderson, kom nu i april.
IAN ANDERSON – HOMO ERRATICUS – 2014
Första låten på Homo Erraticus skvallrar en aning om Broadsword & The Beast, eller (vilket inte är en fördel) metalliska Crest Of A Knave. Men Ian Andersson 2014 är naturligtvis inte så enkelspårig.
Det där är bara inledningen på en fascinerande musikalisk upptäcktsfärd där Ian Anderson med lätthet rör sig mellan brittisk folkrock, metal och klassisk musik. Homo Erraticus har betydligt mer gemensamt med album som Heavy Horses, Songs From The Wood och varför inte Too Old Too Rock´n Roll, Too Young To Die.
Var man drar gränsen mellan ett album med Jethro Tull och ett soloalbum av Ian Anderson är numera högst flytande. Den här gången anges Ian Anderson, som så ofta de senaste 15 åren. Känslan av att Jethro Tull inte längre existerar som studioband blir uppenbar efter den här plattan.
Men jag påstår att Homo Erraticus låter mer Tull än Ian. Varför jag vågar säga det, trots att Martin Barre inte är med bakom, beror på att Ians flöjtspel den här gången får stå tillbaka lite för andra instrument.
Som gammal Tull-fan blir jag naturligtvis alldeles lycklig över Homo Erraticus. Nytt material från Ian och Tull har vi varit tämligen svältfödda på de senaste åren, förutom förra årets Thick As A Brick 2 har det ju faktiskt inte kommit något på ett par år.
Vad folk i allmänhet kommer att tycka om den här dubbeln kan man bara gissa. Det är ju inte musik som kan anses särskilt radiovänlig, och därför idag en marginaliserad form av konst.
Ian kommer förmodligen att betraktas som den skelögda gamla surgubbe de flesta tror sig veta att han är.
Vad som krånglar till det ytterligare är att Homo Erraticus (givetvis) är ett konceptalbum berättad av Ians alter ego Gerald Bostock, som på ett dammigt bibliotek kommit över uppgifter om en försvunnen och tidigare okänd civilisation i England...
Jag ska försöka sätta mig in i den storyn vid tillfälle. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att Homo Erraticus är en av årets stora höjdpunkter.
Nr: 1760/2222
IAN ANDERSON – HOMO ERRATICUS – 2014
Första låten på Homo Erraticus skvallrar en aning om Broadsword & The Beast, eller (vilket inte är en fördel) metalliska Crest Of A Knave. Men Ian Andersson 2014 är naturligtvis inte så enkelspårig.
Men jag påstår att Homo Erraticus låter mer Tull än Ian. Varför jag vågar säga det, trots att Martin Barre inte är med bakom, beror på att Ians flöjtspel den här gången får stå tillbaka lite för andra instrument.
Vad folk i allmänhet kommer att tycka om den här dubbeln kan man bara gissa. Det är ju inte musik som kan anses särskilt radiovänlig, och därför idag en marginaliserad form av konst.
Ian kommer förmodligen att betraktas som den skelögda gamla surgubbe de flesta tror sig veta att han är.
Vad som krånglar till det ytterligare är att Homo Erraticus (givetvis) är ett konceptalbum berättad av Ians alter ego Gerald Bostock, som på ett dammigt bibliotek kommit över uppgifter om en försvunnen och tidigare okänd civilisation i England...
Nr: 1760/2222
Du skriver:
SvaraRadera"Vad folk i allmänhet kommer att tycka om den här dubbeln kan man bara gissa. Det är ju inte musik som kan anses särskilt radiovänlig, och därför idag en marginaliserad form av konst."
Den kommentaren känns ganska överflödig. I och för sig har du naturligtvis rätt. Ian Andersons platta kommer knappast att spelas i svensk radio och 99,9% av Sveriges befolkning har förstås inte en susning om att en musiker som medverkat i ett av 1970-talets största rockband släppt en ny soloplatta.
Men detta är inget nytt. Radion har - åtminstone i Sverige - sedan länge förlorat sin betydelse när det gäller kvalitativ musikbevakning. Om man är intresserad av nutida jazz kan man i bästa fall hitta något enstaka guldkorn på P2. För övrigt är det kört. Och så har det varit sedan åtminstone 15 - 20 år tillbaks.
Man kan, om man vill vara välvillig mot radioproducenterna, kanske skylla en del av radions förfall på att populärmusikutbudet blivit allt mer diversifierat. Det ges ut så enormt mycket musik i så många olika genrer att det numera är omöjligt att ha något slags heltäckande bevakning av aktuell populärmusik. Men det är bara en liten del av sanningen. De främsta orsakerna är givetvis likriktning till följd av kommersialism, samt okunskap. Public service-radio jagar desperat lyssnarsiffror och försöker därför i möjligaste mån efterlikna de kommersiella skräpkanalerna. Samtidigt verkar det knappt finnas några radiojournalister med gedigna specialkunskaper om olika musikgenrer.
En konsekvens av detta är att folk som har ett seriöst musikintresse och ett specialintresse för någon subgenre numera knappast förväntar sig att få höra något nytt och intressant på radion. Man lyssnar kanske på podcasts via nätet, kollar in musikbloggar om de genrer/artister man är intresserad av, köper utländska musiktidningar osv. Men radio? Nej, knappast. Svensk radio har i detta avseende totalt tjänat ut sin roll.
Tack för ditt inlägg, jag håller helt med dej. Det tråkiga är att Sveriges radio, som har ett public service-ansvar, inte är ett dugg bättre än de kommersiella kanalerna.
RaderaKalejdoskop på P2 är ett program som lockar med både kvalitet och musik utanför det kommersiella radioskvalet. Men P3 har i till stor del sjangserat.
SvaraRadera