GOOD RATS – LIVE AT LAST – 1979
Det finns inte särskilt många livealbum jag verkligen gillar. Tulls Bursting Out, Zappas Roxy & Elsewhere och några till, 70-talare de flesta. Good Rats Live At Last måste jag också räkna till dem, trots att det kom så sent som 1979. Då hade Good Rats ändå sina bästa album några år tillbaka i tiden. Men skivan heter som sagt Live At Last...
Den här dubbel-LP:n går att få tag på, även om den är ganska svår på vinyl. CD:n går att köpa för nånstans mellan 300 och 400 kronor. Importskivor, förmodligen pressade i ganska små upplagor, brukar vara dyra.
Jag tror inte jag skulle köpa den ens på vinyl för det priset. Men helt säker är jag inte. Det är fullt möjligt att en liveplatta lika bra som Roxy & Elsewhere skulle vara för frestande... Men nu har jag den som sagt på vinyl redan...
Det är svårt att förbereda sig på såna här skivor. De flesta livealbum hämtar låtar från en hel konsertturné där de bästa delarna väljs ut till ett album. Det gör dem till ganska sterila saker där den där rätta känslan aldrig infinner sig.
Live At Last är en av få liveskivor som är inspelad vid ett enda tillfälle, den 4 juli på My Fathers Place i New York. Det är nästan svårt att tro, det finns nämligen inte ett enda svagt ögonblick på någon av de fyra LP-sidorna. Good Rats måste ha varit ett ohyggligt band att se live. Jag är fruktansvärt avundsjuk på alla som var där.
Good Rats är ett tämligen anonymt band i Sverige, och var egentligen aldrig särskilt stora hemma i USA heller, utom möjligtvis på amerikanska östkusten. Men även för den som aldrig hört Good Rats innan borde Live At Last bli en upplevelse.
Mest för känslan och närvaron. Men även för att få höra detta Good Rats ge precis allt. Bandet är så tajt, låtarna är bara grymma. Det enda negativa jag möjligtvis kan komma på är att ljudet på sina ställen är lite halvtråkigt. Men det gör absolut ingenting. Det är nästan så att det förstärker närvaron.
Nr: 1339/2222
Det finns inte särskilt många livealbum jag verkligen gillar. Tulls Bursting Out, Zappas Roxy & Elsewhere och några till, 70-talare de flesta. Good Rats Live At Last måste jag också räkna till dem, trots att det kom så sent som 1979. Då hade Good Rats ändå sina bästa album några år tillbaka i tiden. Men skivan heter som sagt Live At Last...
Jag tror inte jag skulle köpa den ens på vinyl för det priset. Men helt säker är jag inte. Det är fullt möjligt att en liveplatta lika bra som Roxy & Elsewhere skulle vara för frestande... Men nu har jag den som sagt på vinyl redan...
Live At Last är en av få liveskivor som är inspelad vid ett enda tillfälle, den 4 juli på My Fathers Place i New York. Det är nästan svårt att tro, det finns nämligen inte ett enda svagt ögonblick på någon av de fyra LP-sidorna. Good Rats måste ha varit ett ohyggligt band att se live. Jag är fruktansvärt avundsjuk på alla som var där.
Mest för känslan och närvaron. Men även för att få höra detta Good Rats ge precis allt. Bandet är så tajt, låtarna är bara grymma. Det enda negativa jag möjligtvis kan komma på är att ljudet på sina ställen är lite halvtråkigt. Men det gör absolut ingenting. Det är nästan så att det förstärker närvaron.
Nr: 1339/2222
Jag håller med dig om att det finns få riktigt helgjutna liveplattor (åtminstone inom rock/pop, jazz är en helt annan sak eftersom jazz i mycket högre grad är improvisationsbaserad musik).
SvaraRaderaSom regelbunden läsare av din blogg vet jag att varken reggae eller soul är din grej. Men jag måste ändå få tipsa om några av de, enligt min åsikt, bästa liveskivor som gjorts:
James Brown: Live at The Apollo vols. 1, 2 & 3 (1962, 1968 & 1971)
Sam Cooke: Live at The Harlem Square Club (1963)
Bob Marley & The Wailers: Live (1975)
Dessa plattor borde du kolla in, även om de kanske ligger utanför det du vanligtvis lyssnar på.
Tack för tipsen! Bob Marley-skivan har jag. Och jag håller med dej, den är riktigt bra!
RaderaStatus Quo live 76 från Apollo Glasgow är min favorit bland live inspelningar. Var lite för ung för att se dem på 70-talet när de fortfarande var bra.
SvaraRaderaMen jag fick iallafall se originaluppsättningen live på hammersmith förra året på den så kallade frantic four reuniontour. Det var tungt och högt, kanske inte så välspelat hela tiden, men vad gör det.
Thin Lizzy live and dangerous är också en "klassiker"
Quo Live var lysande!
RaderaLive & Dangerous ska jag lyssna på igen, det var länge sen sist.