Psykedelia i dess renaste form

CROMAGNON – ORGASM – 1969

”Det här är skramligt” sa han som sålde skivan till mig. ”Jag vet” sa jag och gav honom pengarna. Det hade förmodligen varit bra att lyssnat på vad han sa. Men jag hade bestämt mig.

Kommer du ihåg Amon Düüls Phallus Dei? Rörigt, ofokuserat, slarvigt och långa obegripliga gitarrjam. En krautrockklassiker med välförtjänt dåligt rykte. Ha! Rena söndagsskolan.

Inte ens om man spelar Phallus Dei baklänges skulle det vara något annat än söndagsskola jämfört med amerikanska Cromagnon, där det mest rytmiska som dyker upp är ett gökur(!) i ett vimmel av diverse oidentifierade rytminstrument, strupljud, vrål och skrik.

En – EN – av åtta på skivan angivna låtar går (kanske) att identifiera som rockmusik. Resten är psykedelia i dess renaste form.

Eller låt mig säga så här. I rockmusikens barndom och mest omfattande expeimentstadie letade Cromagnon upp stigar ingen annan ens då trodde fanns.

Skivan ställer flera frågor. Är detta musik över huvud taget? Är uppdelningen i ”låtar” verkligen relevant? Man kanske ska nöja sig med konstaterandet att det Cromagnon gjorde är verkligen flummigt...
...vilket är den ena versionen...

Den andra är att det förmodligen går att påstå att Cromagnon både blev kraftigt missförstådda och var långt före sin tid. Enligt senare tiders bedömare går det tydligen att delvis jämföra deras verk med band som Throbbing Gristle, Ministry, Skinny Puppy och en del andra (vilket jag inte kan kommentera då jag inte hört nån av dem).

Hur som helst är det inget större nöje att lyssna på Cromagnon. Det är skitjobbigt.

Jag får väl lägga till att den skiva jag har i min samling inte är ett original utan en reissue från 2001.

Nr: 1248/2222