Reality – mer av samma

DAVID BOWIE – REALITY – 2003

Första gången jag hörde Reality var på en hembränd CD-skiva jag fått av en kompis. Det lät skit och mitt första intryck av Reality blev inte särskilt positivt. Men å andra sidan var det ju verkligheten, kvaliteten på den musik folk lyssnar på i datorer och mobiltelefoner låter inte bättre än...skit...

När jag fick tag på CD-skivan omvärderades min syn på saken. Då började jag tycka Reality var en tämligen bra platta. Albumet blev ännu bättre när jag fick tag på vinylskivan, släppt i mars 2014. Men inte är det något av Bowies storverk, Reality är ”bara” helt okej.

Det kan vara så att tidpunkten blev fel. Reality kom ut året efter magiska Heathen, som åtminstone jag hävdar är ett av Bowies bästa verk på senare tid. Det går inte att undvika att jämföra de båda, och då klarar sig Reality inte särskilt bra. Det är nämligen lite mer av samma...

Sen måste jag också ta upp skivan efter - tio år efter närmare bestämt - The Next Day, som jag vill jämföra med av andra skäl. På sitt comebackalbum visar Bowie att han fortfarande är med på banan.

Man skulle nästan kunna hävda att det fortfarande är han som styr hela popvärlden. För det var precis vad han gjorde, inte minst under 80-talet. Reality har lite av det också.

Men mer att Bowie står utanför och inser att tiden gått, men att han så gärna vill... Never Get Old är ett exempel, där jag inte vet om det handlar om ironi eller det verkligen är så han känner.

Den låten får mig att tänka på Hasse Alfredsson och hans sångnummer Blå stetsonhatt, där han beklagar sig över att ha blivit gammal; ”de verkar ju ha så kul de där sakerna”...

Nåja, en bowieplatta kan man aldrig underskatta (utom Tonight och Never Let Me Down och ett par andra suspekta saker han släppte under det sena 80-talet), Reality har definitivt sina höjdpunkter.

När det är som bäst går spåren rakt bakåt till Station To Station, Scary Monsters och Heroes. Och då är det bra. Pablo Picasso och Fall Dog Bombs The Moon ihop med George Harrison-hyllningen Try Some Buy Some är mina favoritspår.

När skivan släpptes på vinyl kom den i tre varianter, den vanliga svarta, orange samt grön genomskinlig vinyl. Den har dessutom en rätt kul optisk effekt, när man ser LP:n snurra på skivtallriken ser det ut som den saktar ner och sen ökar farten.

Nr: 2000/2222