HURRIGANES – CRAZY DAYS - 1975
Mitt exemplar av Crazy Days har vad en antikexpert skulle kalla patina. Det syns att den använts: lite smårepig, ett och annat kladdigt flottmärke och några oförklarliga fläckar jag närmast anar är ölstänk.
Den här skivan har spelats många gånger...och särskilt i mitten och slutet av 70-talet när 50-talsrock hade kommit på modet igen bland annat efter filmen American Graffiti.
Men skivan låter förvånansvärt bra trots all misshandel. Inte en hörbar repa, knappt ett knaster. Den går att lyssna på nu för tiden också.
Hurriganes var opolerade, farliga och vilda. Stenhårda grabbar som levde rockmyten på riktigt.
Jag tror inte det skulle gå att göra en sån här LP idag. Det finns inget skivbolag som skulle våga släppa lös ett gäng som Hurriganes i en högteknologisk skivstudio.
Man skulle kunna hävda att Hurriganes var Finlands svar på den brittiska pubrocken. Låtarna är enkel rak skjutjärnsrock i rakt nedstigande led från Chuck Berry, Elvis och Buddy Holly...och så sjöng de på en engelska som få skulle kalla engelska...med en sådan sagolik finsk brytning att gamla krautrocktyskar framstår som språkgenier.
Crazy Days är nära 40 år gammal men nästan lika bra nu för tiden. Åtminstone är den fantastiskt rolig att plocka fram nån gång emellanåt.
Det går inte att tycka illa om låtar som Crazy Days, Mary Jane och Chinatown. Beatlescovern Bad To Me och Chuck Berrys Talkin´ Bout You är så charmigt skramliga att man nästan får tårar i ögonen.
Nr: 1662/2222
Mitt exemplar av Crazy Days har vad en antikexpert skulle kalla patina. Det syns att den använts: lite smårepig, ett och annat kladdigt flottmärke och några oförklarliga fläckar jag närmast anar är ölstänk.
Den här skivan har spelats många gånger...och särskilt i mitten och slutet av 70-talet när 50-talsrock hade kommit på modet igen bland annat efter filmen American Graffiti.
Jag tror inte det skulle gå att göra en sån här LP idag. Det finns inget skivbolag som skulle våga släppa lös ett gäng som Hurriganes i en högteknologisk skivstudio.
Det går inte att tycka illa om låtar som Crazy Days, Mary Jane och Chinatown. Beatlescovern Bad To Me och Chuck Berrys Talkin´ Bout You är så charmigt skramliga att man nästan får tårar i ögonen.
Nr: 1662/2222
När jag var barn och vi besökte släkten i Finland spelades den här skivan oerhört mycket av mig och mina finska kusiner. Bortsett från Hurriganes fanns det knappt någon finsk rock i mitten/slutet av 1970-talet. Eller det fanns det väl... men det var i så fall band som spelade någon form av "svår" progressiv rock eller jazzrock som knappast gick hem hos barn eller ungdomar i nedre tonåren. (Jag tänker t.ex. på Tasavallan Presidentti, som du säkert känner till.)
SvaraRaderaHurriganes var förstås något helt annat. Stentuffa raggare som spelade slamrig, ösig rock'n'roll. Jag minns att just "Crazy Days" brukade varvas med Johnny Winters live-platta från -71. Antar att de där två skivorna formade min musiksmak en del... ;-)
Höjdpunkten på "Crazy Days" var de där cymbalslagen som inleder "China Town", de som ska låta lite orientaliska. Trots att jag inte hört plattan på många år kan jag minnas EXAKT hur de lät.
Det påstås för övrigt att Remu Aaltonen verkligen inte ska ha kunnat någon engelska, utan att hans sång och texter uteslutande ska ha bestått av något slags hemmagjord hitte-på-engelska. Jag vet dock inte om detta verkligen är sant. Men jag vill gärna tro att det stämmer. På något vis gör det Hurriganes ännu coolare.
Tack för ditt inlägg. Det är såna historier som är så roliga att ta del av.
RaderaOch jag håller med dej, inledningen på China Town är fantastisk!
...och jag har hört samma om Remus engelska...men vet inte heller om det är sant.
Hej!
RaderaÄntligen!
Finsk röjar-rock förtjänar verkligen mer uppskattning. Progressiva WIGWAM och speediga HANOI ROCKS,kanonband och det finns många fler.
Men vad jag egentligen ville: Det var väl Billy och de där Dakotas som spelade in"Bad to me." Beatles, John på akustisk gitarr, kom väl tyvärr inte längre än en demoinspelning?
Häls, Jens
Wigwam gillar jag!
RaderaOch du har helt rätt om Bad to me, det var Johnny and The Dakotas som spelade in den, de fick låten av John Lennon.