THE CROSS – MAD BAD AND DANGEROUS TO KNOW – 1990
Inköptes för länge sedan bara för en låt, Power To Love, som var en mindre hit i början av 90-talet. Sen åkte skivan in i hyllan. Men Roger Taylors projekt efter Queen är bättre än så. Mad Bad And Dangerous To Know är kompetent hårdrock, underskattad.
The Cross var egentligen ett ganska märkligt fenomen. Queen-trummisen Roger Taylor bestämde sig för att lägga trumpinnarna åt sidan och spela gitarr i stället. På bandets första album i slutet av 80-talet, ägnade de sig dessutom åt något som man närmast skulle kunna kalla dancepop. Det funkade inte så bra...
Mad Bad And Dangerous To Know är gruppens andra och en betydligt intressantare sak. Här handlar det nästan uteslutande om hård rock, självklart influerad av Roger Taylors brittiska 60- och 70-tal.
Lite Led Zep, en hel del Deep Purple. Ett och annat stänk av Queen gick naturligtvis inte heller att undvika. Kanske inte det mest innovativa som skapats, men absolut roligt att lyssna på.
Roger Taylors något skrovliga sångröst sitter precis där den ska i låtar som Top Of The World, Liar, Sister Blue och Passion For Trash. Men skivans bästa spår är nog ändå akustiska balladen Better Things.
Power To Love framstår i det ljuset som en tämligen svulstig och överarbetad sak...som faktiskt inte hör till LP:ns bättre.
Nr: 1249/2222
Inköptes för länge sedan bara för en låt, Power To Love, som var en mindre hit i början av 90-talet. Sen åkte skivan in i hyllan. Men Roger Taylors projekt efter Queen är bättre än så. Mad Bad And Dangerous To Know är kompetent hårdrock, underskattad.
The Cross var egentligen ett ganska märkligt fenomen. Queen-trummisen Roger Taylor bestämde sig för att lägga trumpinnarna åt sidan och spela gitarr i stället. På bandets första album i slutet av 80-talet, ägnade de sig dessutom åt något som man närmast skulle kunna kalla dancepop. Det funkade inte så bra...
Mad Bad And Dangerous To Know är gruppens andra och en betydligt intressantare sak. Här handlar det nästan uteslutande om hård rock, självklart influerad av Roger Taylors brittiska 60- och 70-tal.
Lite Led Zep, en hel del Deep Purple. Ett och annat stänk av Queen gick naturligtvis inte heller att undvika. Kanske inte det mest innovativa som skapats, men absolut roligt att lyssna på.
Roger Taylors något skrovliga sångröst sitter precis där den ska i låtar som Top Of The World, Liar, Sister Blue och Passion For Trash. Men skivans bästa spår är nog ändå akustiska balladen Better Things.
Power To Love framstår i det ljuset som en tämligen svulstig och överarbetad sak...som faktiskt inte hör till LP:ns bättre.
Nr: 1249/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar