SLADE – SLADE ALIVE – VOL TWO – 1978
Slade var inte på topp i slutet av 70-talet. De var så långt under isen de kunde komma menade alla. Men det verkar inte ha varit nån som talat om det för Noddy Holder och Jimmy Lea.
Deras andra Alive-platta, den från 1978, är en ren fröjd för gamla Slade-fans. Det är ett lysande livealbum, sprakande av Slades galna energi, vildsint röjigt och ett låtval som får Slades alla urtidsfans att gråta tårar av lycka; Take Me Bak ´Ome, Mama Weer All Crazee Now, Gudbuy t´Jane, C´mon Feel The Noize, riktiga sladeklassiker allihop.
Och så kör de givetvis Everyday, vad annars? Och spritter till med ett par av de då nyare låtarna från sågade Whatever Happened To Slade, som här blir mycket, mycket bättre. Nej, det här är en bra liveplatta. Slade var nog bäst live i alla fall.
Det går dock illasinnade rykten om detta briljanta album. Det sägs att väldigt mycket snyggades till och spelades in i efterhand i studion. Och så är det kanske, jag vet inte. Men spelar det nån roll?
Och gjorde inte Stones samma sak redan 1966 på Got Live If You Want It?
Och för all del går samma rykten om Lizzys Live & Dangerous, som förresten också är från 1978.
Jag köpte dock plattan med viss tvekan. Den skiva jag har är nämligen en senare utgåva, en dubbel-LP där Slades första Alive-album, det från 1972, är den andra skivan.
Först tyckte jag det enbart var en korkad idé. Men efter att nu ha lyssnat på båda skivorna inser jag att de kompletterar varandra. Inte minst visar det hur mycket bättre Slade hade blivit på de där sex åren mellan skivorna.
Noddy Holder vrålar, nej han ryter, högre än någonsin. Bandet är mognare, tajtare, fräckare, smartare och framför allt väldigt mycket tuffare. Vem var det som påstod att Slade inte var bra i slutet av 70-talet?
Nr: 317/2222
Slade var inte på topp i slutet av 70-talet. De var så långt under isen de kunde komma menade alla. Men det verkar inte ha varit nån som talat om det för Noddy Holder och Jimmy Lea.
Och så kör de givetvis Everyday, vad annars? Och spritter till med ett par av de då nyare låtarna från sågade Whatever Happened To Slade, som här blir mycket, mycket bättre. Nej, det här är en bra liveplatta. Slade var nog bäst live i alla fall.
Jag köpte dock plattan med viss tvekan. Den skiva jag har är nämligen en senare utgåva, en dubbel-LP där Slades första Alive-album, det från 1972, är den andra skivan.
Noddy Holder vrålar, nej han ryter, högre än någonsin. Bandet är mognare, tajtare, fräckare, smartare och framför allt väldigt mycket tuffare. Vem var det som påstod att Slade inte var bra i slutet av 70-talet?
Nr: 317/2222
