PAVLOV´S DOG – AT THE SOUND OF THE BELL – 1976
En platta, inte mer. Det är vad amerikanska progrockbandet Pavlov´s Dog kommer att bli ihågkommet för. Debutskivan Pampered Menial var – och är fortfarande – ett lysande stycke amerikansk experimentell hård rock. Den här LP:n, uppföljaren At The Sound Of The Bell, når däremot inte alls lika högt.
Om du inte hört Pavlov´s Dog tidigare ska du absolut leta upp Pampered Menial. Jag lovar, det blir en omskakande upplevelse. Antingen älskar man skivan...eller precis tvärtom.
Mycket hänger dock på om man klarar av sångaren David Surkamps märkliga och påträngande sångröst. Det är en smaksak. Så var det i mitten av 70-talet också. David Surkamps heliumröst var alldeles för opolerad på Pampered Menial för att nå den stora publiken. Det var alla experter eniga om på den tiden.
På andra skivan, At The Sound Of The Bell från 1976, var det där tillsnyggat, rösten nedtonad och de skarpa övertonerna bortplockade.
Frågan är om det där ”tillsnyggandet”verkligen blev så mycket bättre. Jämfört med Pampered Menial kan väl At The Sound Of The Bell sägas vara en lagom hyfsad popskiva, men inte mycket mer.
Pampered Menial hade på något sett nerv och en extra vass egg i Surkamps irriterande röst. At The Sound Of The Bell har väl kvar lite av det där, men i stället för progrock blir det bara pop.
Eller inte ens det - om man ska vara elak - ett försök till hitlistepop, vilket så klart var dömt att misslyckas eftersom Pavlov´s Dog dessutom gjorde skivan till något slags konceptalbum.
Personligen brukar jag hålla Pavlov´s Dog ganska högt bland 70-talets amerikanska artrockband. Men då brukar jag tänka på Pampered Menial och ingenting annat.
Nr: 454/2222
En platta, inte mer. Det är vad amerikanska progrockbandet Pavlov´s Dog kommer att bli ihågkommet för. Debutskivan Pampered Menial var – och är fortfarande – ett lysande stycke amerikansk experimentell hård rock. Den här LP:n, uppföljaren At The Sound Of The Bell, når däremot inte alls lika högt.
Mycket hänger dock på om man klarar av sångaren David Surkamps märkliga och påträngande sångröst. Det är en smaksak. Så var det i mitten av 70-talet också. David Surkamps heliumröst var alldeles för opolerad på Pampered Menial för att nå den stora publiken. Det var alla experter eniga om på den tiden.
På andra skivan, At The Sound Of The Bell från 1976, var det där tillsnyggat, rösten nedtonad och de skarpa övertonerna bortplockade.
Pampered Menial hade på något sett nerv och en extra vass egg i Surkamps irriterande röst. At The Sound Of The Bell har väl kvar lite av det där, men i stället för progrock blir det bara pop.
Eller inte ens det - om man ska vara elak - ett försök till hitlistepop, vilket så klart var dömt att misslyckas eftersom Pavlov´s Dog dessutom gjorde skivan till något slags konceptalbum.
Personligen brukar jag hålla Pavlov´s Dog ganska högt bland 70-talets amerikanska artrockband. Men då brukar jag tänka på Pampered Menial och ingenting annat.
Nr: 454/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar