CARLOS SANTANA/JOHN McLAUGHLIN - LOVE DEVOTION SURRENDER - 1973
Den här bilden* fick mig först att tänka på Francis Rossi och Status Quo. Men den fick mig att leta fram Love Devotion Surrender, en platta där Carlos Santana och John McLaughlin lirar gitarr och tänjer högtalarmembranen till det yttersta.
Men det är inte bara de där två gitarrdemonerna som gör den här skivan. Att det är en Santana-skiva, eller en McLaughlin, är lite missvisande. De har nämligen fint sällskap i form av jazzorganisten Larry Young, som förmodligen är den som håller ihop hela albumet. Kanske enda möjligheten att förena Santanas impressionistiska gitarrsound med McLaughlins explosiva kulspruteteknik.
Och sen måste jag också nämna Mike Shrieve (jäpp, han med trumsolot på Soul Sacrifice och Woodstock. Han har sedan första dagen jag fick se det solot varit min trummishjälte). När Love Devotion Surrender spelades in hade han för länge sedan lämnat rockmusiken för jazz och new age. Det sätter också sin prägel.
Men det här är alltså ingen ”teknisk” skiva, ingen introvert Yngwie-narcissism.
Det här är improviserad jazzfusion i tre stycken, lite John Coltrane och en välbehövligt dämpande avslutning.
Det är både elegant och fräckt. Det är explosivt, farligt, drömmande, förförande och sensuellt. Det är rubingrönt giftigt som absint.
Mina kunskaper om jazz och jazzfusion är begränsade. Jag är alltså ute på väldigt hal is. Så jag nöjer mig med att konstatera att Love Devotion Surrender en skiva jag trivs väldigt bra ihop med.
Men jag gillar Francis Rossi och Status Quo också. Tre ackord eller 3000 spelar ibland ingen roll.
Nr: 1332/2222
* Bilden delades på Facebook av Björn för länge sen, det var där jag såg den. Jag vet inte var han i sin tur fått den ifrån.
Den här bilden* fick mig först att tänka på Francis Rossi och Status Quo. Men den fick mig att leta fram Love Devotion Surrender, en platta där Carlos Santana och John McLaughlin lirar gitarr och tänjer högtalarmembranen till det yttersta.
Det är både elegant och fräckt. Det är explosivt, farligt, drömmande, förförande och sensuellt. Det är rubingrönt giftigt som absint.
Men jag gillar Francis Rossi och Status Quo också. Tre ackord eller 3000 spelar ibland ingen roll.
Nr: 1332/2222
* Bilden delades på Facebook av Björn för länge sen, det var där jag såg den. Jag vet inte var han i sin tur fått den ifrån.
Kul att du uppskattar denna platta. Själv hittade jag den på en loppis för ett par år sedan och trodde jag gjort ett fynd, men blev rejält besviken. Naturligtvis är det oerhört kompetent och välspelat, men enligt min åsikt också rejält trist. Jag anser mig vara en hyfsat kunnig jazzlyssnare och uppskattar många typer av jazz, från 20-tal fram till idag. Men den här typen av flummig, introvert tråk-fusion funkar inte alls för mig. Tur att smaken är olika!
SvaraRadera