PHIL LYNOTT – SOLO IN SOHO – 1980
Ska man vara lite petig är ljudet lite tråkigt på den här skivan. Men man kan inte få allt. Bortsett från det är det en riktigt bra platta. En LP alla gamla Lizzy-fans bara måste ha.
Inledningen med Dear Miss Lonely Heart, som nog kunde platsat på vilken Thin Lizzy-skiva som helst, och sen Elvishyllningen King´s Call, där Mark Knopfler gör ett blixtrande gitarrinhopp, räcker för att övertyga mej.
Sommaren 1980 gick den här skivan varm. Jag hade den inspelad på kassettband; Phil Lynott på ena sidan och på den andra en Harry Belafonte-skiva. Under flera veckor behövde jag märkligt nog inget annat att lyssna på, trots denna minst sagt märkliga kombination.
Man kan nog kan hävda att Solo In Soho är ett ganska rörigt album - Phil Lynott hoppar nämligen mellan alla möjliga musikstilar; hårdrock, soft rock, reggae, new wave. Men konstigt nog blir det jättebra tillsammans.
Låtar som A Child´s Lullaby, märkliga Yellow Pearl (som jag fortfarande kan få rysningar av att lyssna på), stentuffa Ode To A Black Man och namedropping-nostalgi-historielektionen Talk In ´79 är såna där låtar åtminstone inte jag kan värja mig mot. Jag tycker helt enkelt det är skitbra.
Om det beror på att sommaren 1980 var osedvanligt lång och varm eller om det bara beror på Lynott och hans magiska sångröst kan jag inte uttala mig om. Eller så var Det Harry Belafonte...
Nr: 171/2222
Ska man vara lite petig är ljudet lite tråkigt på den här skivan. Men man kan inte få allt. Bortsett från det är det en riktigt bra platta. En LP alla gamla Lizzy-fans bara måste ha.
Låtar som A Child´s Lullaby, märkliga Yellow Pearl (som jag fortfarande kan få rysningar av att lyssna på), stentuffa Ode To A Black Man och namedropping-nostalgi-historielektionen Talk In ´79 är såna där låtar åtminstone inte jag kan värja mig mot. Jag tycker helt enkelt det är skitbra.
Om det beror på att sommaren 1980 var osedvanligt lång och varm eller om det bara beror på Lynott och hans magiska sångröst kan jag inte uttala mig om. Eller så var Det Harry Belafonte...
Nr: 171/2222
Min storebror hade (och har fortfarande) denna platta och han gav min mor en inspelning på kassett som sen spelades sönder, så bra var den. Den köpte jag sen på CD och även om skivan är borta så har jag kvar den på datorn. Underbar platta. Jag kan fortfarande sätta på den och ha den i lurarna då och då.
SvaraRaderaUppföljaren var nästan lika bra, men där hade han tydligen bestämt att dela upp materialet så att bara hans mer mjuka sida hamnade på soloplattan och det hårdare på Lizzyplattorna. Synd, för uppföljaren kunde ha behövt nåt i stil med Chinatown eller Angel of death.
Jodå, den håller att spela nu för tiden också. Det är inte alla skivor som gör det. Håller med dej om uppföljaren, den skulle behövt nån tuffare rocker också.
RaderaJag har aldrig varit intresserad av Thin Lizzy (för mycket hårdrock för min smak) och borde i teorin vara helt ointresserad av Lynotts soloproduktion. Men jag har varit svag för det reggae-influerade titelspåret från denna platta ända sedan den spelades på radio när skivan var ny. Jag har aldrig brytt mig om att skaffa skivan, eftersom jag har antagit att resten av låtarna troligen inte är något för mig. Men titelspåret har jag numera i mp3-format. (Ja, jag vet att det antagligen är att svära i kyrkan att nämna mp3:or på denna blogg.... )
RaderaHe, he...men om du nu skaffar dig den här vinylskivan så kan jag se mellan fingrarna med det.
Radera