Skruvat så det räcker

ELOY – POWER AND THE PASSION – 1975

Frank Bornemann och Eloy vecklar in sig i en märklig historia på Power And The Passion med gamla kungar, prinsessor, fängelsehålor och droger...

Historien är ungefär denna: En ung man får tag i en tidsmaskin och tar sig tillbaka till 1300-talet, där lurar han en ung prinsessa att prova de psykedeliska droger han haft med sig. Det går inte bra för gossen när pappa kungen upptäcker tilltaget...Skruvat så det räcker?

Tja, det brukade det bli när Eloy och Frank Bornemann gjorde sina skivor på 70-talet, trassligt och till slut helt obegripligt.

Men va tusan, Styx album Kilroy Was Here är i det fallet inte det dugg bättre, för att inte tala om de där rush-plattorna, 2112 och A Farewell To Kings. Skillnaden är väl att hos Bornemann kan man åtminstone ana att det finns lite humor bakom...

Power And The Passion anses inte vara något av Eloys starkare album. Det hamnar på något sätt mellan det flummiga 70-talet - där de tidigare skivorna faktiskt är ännu märkligare – och Bornemanns lilla fascination för Pink Floyd-soundet.

Efter den här skivan bytte han förresten ut nästan hela bandet. Så det var nya tider på gång.

Musiken på Power And The Passion firar väl inga större triumfer, för att vara ett Eloy-album. De här tyska gossarna har en tendens att mala på i samma spår när de väl fått upp vittring på nån liten läcker melodislinga.

Men faktiskt tycker jag den här skivan är strået vassare än föregångaren, det till skyarna hyllade Floating från 1974. Det gäller bara att man inte hänger upp sig på Franks taskiga engelska, den hårdslående trummisen - som förmodligen lirat i nån marschorkester i ett tidigare liv – och det där skumma medeltidstemat förstås...

Nr: 1512/2222