ODEBRAND – KASTA FÖRSTA STENEN – 2014
Det kändes rätt skönt när jag för ganska många år sedan slutade skriva recensioner om nya skivor. Jag slapp lyssna på musik jag egentligen inte var särskilt intresserad av, jag behövde inte se högen av cd-skivor jag inte visste vad jag skulle göra med växa. Men när det i brevlådan nyligen ramlade ner en helt ny vinylskiva med en för mig helt ny en svensk singer/songwriter vaknade något i mig.
Han kommer från Ekerö utanför Stockholm, kallar sig Odebrand, och säger sig ha John Mayer som en av sina stora favoriter. Hans album heter Kasta första stenen och släpptes för drygt ett år sedan men finns nu också på vinyl. En singel från skivan, Socker, ska finnas ute den 2 april.
Odebrand är lokalpatriot, har till och med skrivit en kärlekssång till sitt Ekerö. Den finns med på LP:n. Jag minns inte när jag var på Ekerö senast, förmodligen är det över 30 år sen, så där får han inga gratispoäng av mig.
Men vi tar det där med John Mayer först. Där finns trepoängare att hämta. Mayerinfluensen är nämligen ganska tydlig i Odebrands musik. Han har det där lätt luftiga anslaget, den något coola attityden och glider lätt mellan country, lättviktsblues och bar-room-jazz.
För att spä på det hela vill jag också lägga till en dos Daniel Lanois, vars soloplattor hör till mina favoriter, och (faktiskt) lite J. J Cale. Skön musik att lyssna på när man är på det rätta humöret. Dessvärre går sån musik inte alltid hem...den är som sagt humörberoende.
Det är möjligt att det är lite för pretentiöst. Helst skulle jag inte vilja nämna Lundell och Lars Winnerbäck, men känner ändå att jag måste. Odebrand tassar lite i de (sump)markerna också.
Men den här gången funkar det ändå. Jag har nu lyssnat på Kasta första stenen massor av gånger. Det är en sån där skiva som gärna vill, och förmodligen behöver, spelas många gånger för att de rätta nyanserna ska framträda. Jag tycker den växer och blir bättre för varje gång.
Jag har svårt för Ekerö-romantiken, kan inte relatera till den, men gillar den lite smånätta stilen. Och jag gillar att Odebrand visar upp en ganska bra bredd på sitt musikaliska kunnande.
Min favoritlåt är inte oväntat den kommande singeln Socker. Vad jag däremot är rädd för är att Odebrands musik får svårt att nå ut till den stora publiken. Han är ju inte ensam i genren...
Nr: 1920/2222
Mer om Odebrand hittar du här
Det kändes rätt skönt när jag för ganska många år sedan slutade skriva recensioner om nya skivor. Jag slapp lyssna på musik jag egentligen inte var särskilt intresserad av, jag behövde inte se högen av cd-skivor jag inte visste vad jag skulle göra med växa. Men när det i brevlådan nyligen ramlade ner en helt ny vinylskiva med en för mig helt ny en svensk singer/songwriter vaknade något i mig.
Odebrand är lokalpatriot, har till och med skrivit en kärlekssång till sitt Ekerö. Den finns med på LP:n. Jag minns inte när jag var på Ekerö senast, förmodligen är det över 30 år sen, så där får han inga gratispoäng av mig.
För att spä på det hela vill jag också lägga till en dos Daniel Lanois, vars soloplattor hör till mina favoriter, och (faktiskt) lite J. J Cale. Skön musik att lyssna på när man är på det rätta humöret. Dessvärre går sån musik inte alltid hem...den är som sagt humörberoende.
Det är möjligt att det är lite för pretentiöst. Helst skulle jag inte vilja nämna Lundell och Lars Winnerbäck, men känner ändå att jag måste. Odebrand tassar lite i de (sump)markerna också.
Jag har svårt för Ekerö-romantiken, kan inte relatera till den, men gillar den lite smånätta stilen. Och jag gillar att Odebrand visar upp en ganska bra bredd på sitt musikaliska kunnande.
Min favoritlåt är inte oväntat den kommande singeln Socker. Vad jag däremot är rädd för är att Odebrands musik får svårt att nå ut till den stora publiken. Han är ju inte ensam i genren...
Nr: 1920/2222
Mer om Odebrand hittar du här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar