BOB DYLAN – BRINGING IT ALL BACK HOME – 1965
Jag fick frågan vilket Dylan-album som betytt mest...
För vem? Blev min motfråga.
Nästan alla som lyssnar på gamla vinylskivor har något slags förhållande till Dylan. En del hatar hans röst, andra försöker att inte bry sig. En del har koll på precis allt.
Alla har goda belägg för att tycka som de gör. Och nästan alla har sina alldeles egna och speciella erfarenheter av Dylans album, vilket kanske avgjort varför de tycker som de gör.
En del skulle nog plocka fram Blonde On Blonde, andra menar Blood On The Tracks eller Highway 61 Revisited...eller nån helt annan...
Men om jag ska välja den dylanplatta som betytt mest för min alldeles egen del, då får det bli Bringing It All Back Home. Det var den LP:n som fick mig att verkligen börja lyssna på Bob Dylans musik, innan den hade jag betraktat honom som någon slags kuriositet.
Nej, det var förresten inte skivan, det var Subterranean Homesick Blues. Nej igen, det var inte den heller. Det var filmen, den allra första ”musikvideon” har det sagts. Den den där berömda ni vet, där Dylan kastar det ena textbladet efter det andra...
Där nånstans blev jag fast. Och fullständigt övertygad. Den låten, och filmen, är fortfarande något av det mest kraftfulla jag sett och hört.
LP:n är också kraftfull.
Varenda låt har en explosivitet och undertryckt ilska som inte går att skaka av sig. Arrogans skulle säkert en och annan tolka det som.
She Belongs To Me, Maggie´s Farm, Love Minus Zero, Outlaw Blues, Mr Tambourine Man och och magiska, maniska It´s Alright Ma talar sitt eget språk....bara som exempel...tro inte att jag glömt It´s All Over Now Baby Blue...
Att Bringing It All Back Home – som i andra upplagor fått namnet Subterranean Homesick Blues – också är Dylans ”övergångsalbum” från akustiskt till elektriskt (a-sidan elgitarr, b-sidan akustisk) låter jag andra diskutera.
Nr: 2135/2222
Jag fick frågan vilket Dylan-album som betytt mest...
För vem? Blev min motfråga.
Alla har goda belägg för att tycka som de gör. Och nästan alla har sina alldeles egna och speciella erfarenheter av Dylans album, vilket kanske avgjort varför de tycker som de gör.
En del skulle nog plocka fram Blonde On Blonde, andra menar Blood On The Tracks eller Highway 61 Revisited...eller nån helt annan...
Nej, det var förresten inte skivan, det var Subterranean Homesick Blues. Nej igen, det var inte den heller. Det var filmen, den allra första ”musikvideon” har det sagts. Den den där berömda ni vet, där Dylan kastar det ena textbladet efter det andra...
Varenda låt har en explosivitet och undertryckt ilska som inte går att skaka av sig. Arrogans skulle säkert en och annan tolka det som.
She Belongs To Me, Maggie´s Farm, Love Minus Zero, Outlaw Blues, Mr Tambourine Man och och magiska, maniska It´s Alright Ma talar sitt eget språk....bara som exempel...tro inte att jag glömt It´s All Over Now Baby Blue...
Att Bringing It All Back Home – som i andra upplagor fått namnet Subterranean Homesick Blues – också är Dylans ”övergångsalbum” från akustiskt till elektriskt (a-sidan elgitarr, b-sidan akustisk) låter jag andra diskutera.
Nr: 2135/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar