OLA MAGNELL – PÅTALÅTAR – 1974
När jag intervjuade Ola Magnell för några år sedan, på en så surrealistisk plats som Kristinakyrkan i Jönköping, kom den här LP:n på tal. En skiva han inte kände sig särskilt stolt över. Han ville hellre tala om Rolös, som då precis hade släppts.
Påtalåtar finns inte utgiven på CD. Inte heller finns någon av låtarna från skivan med något av de samlingsalbum som getts ut.
Ola Magnells glömda (gömda) album?
Jo nog är det så. Men jag tycker naturligtvis något helt annat. Inte för att musiken är särskilt överväldigande, trots att både Janne Schaffer och Björn J:son Lindh är med bakom.
Och inte är det för Påtalåten, som blev Ola Magnells allra första radiohit. På grund av en klausul i skivkontraktet fick han av någon anledning nämligen inte sjunga orden...?
Så här finns en ganska tam, och lite fånig, liveversion som trallas fram...vilket givetvis förtar mycket av den här LP:ns storhet.
Och inte heller är det för Sångerna vrenskas, som såg dagens ljus redan här och alltså inte på Straggel & Strul från 1979. Den låter bättre i den nyare versionen.
Men jag gillar skivan ändå. Den är på något sätt oskyldig och naiv, även om man också skulle kunna hävda att det är något av det flummigaste som någonsin spelats in av en svensk artist...
Ola Magnell var en sökare redan 1973 och gräver sig gärna ner i djupa och svåra resonemang. Och nog hade han hittat vägen till sin egen stil på Påtalåtar. Ordvrängandet och de kluriga textraderna finns där. Och det gillar jag.
Så trots att varken Ola Magnell eller andra rankar Påtalåtar särskilt högt är det här en synnerligen trevlig, för att inte säga nödvändig, skiva att ha i samlingen.
Nr: 2007/2222
När jag intervjuade Ola Magnell för några år sedan, på en så surrealistisk plats som Kristinakyrkan i Jönköping, kom den här LP:n på tal. En skiva han inte kände sig särskilt stolt över. Han ville hellre tala om Rolös, som då precis hade släppts.
Jo nog är det så. Men jag tycker naturligtvis något helt annat. Inte för att musiken är särskilt överväldigande, trots att både Janne Schaffer och Björn J:son Lindh är med bakom.
Så här finns en ganska tam, och lite fånig, liveversion som trallas fram...vilket givetvis förtar mycket av den här LP:ns storhet.
Och inte heller är det för Sångerna vrenskas, som såg dagens ljus redan här och alltså inte på Straggel & Strul från 1979. Den låter bättre i den nyare versionen.
Men jag gillar skivan ändå. Den är på något sätt oskyldig och naiv, även om man också skulle kunna hävda att det är något av det flummigaste som någonsin spelats in av en svensk artist...
Ola Magnell var en sökare redan 1973 och gräver sig gärna ner i djupa och svåra resonemang. Och nog hade han hittat vägen till sin egen stil på Påtalåtar. Ordvrängandet och de kluriga textraderna finns där. Och det gillar jag.
Så trots att varken Ola Magnell eller andra rankar Påtalåtar särskilt högt är det här en synnerligen trevlig, för att inte säga nödvändig, skiva att ha i samlingen.
Nr: 2007/2222
Jag har ingen relation till Ola Magnell och har inte hört den aktuella plattan. Ändå kan jag inte låta bli att reagera över omslaget. Snacka om att omslagsdesignen och musiken inte passar ihop! Denna glassiga 70-talsformgivning som på sin tid troligen ansågs som väldigt hipp och modern står ju i våldsam kontrast till artistens framtoning (singer/songwriter med folkmusikinfluenser och djupsinniga, "svåra" texter). Hur tänkte skivbolaget egentligen? Trodde de att detta gräsliga omslag skulle sälja plattan?
SvaraRaderaHe, he. Ja du. Det kan man verkligen fråga sig.
Radera