Nu för tiden är det nästan ett krav att vara pretentiös, nördig. 1978 var det inte alls okej. Det var det inte 1999 heller, då ansågs det nästan sjukligt...
Men 1969 funkade det med långa svepande melodislingor och att kalla sin musik för intelligent. Det var åtminstone vad Yes ville att det skulle vara – förlåt – få det att låta som.
Time And A Word från 1970 är Yes andra album, det första kom året innan. Då var de ett gäng smågrabbar som fått chansen att göra en LP och var beredda att spela in precis vad som helst. 1970 var de inte mycket äldre...och fortfarande tvekade de inte att spela in vad som helst...bara det spelades in...(Jag vet ju så klart inte om det verkligen var så. Men när jag lyssnar på Time And a Word får jag känslan av att det var på det viset).
Yes musik 1970 var bara lite halvt om halvt genomtänkt. Det enda - tror jag - de ville få fram, var att de spelade ”intelligent” musik. Alltså svåra, obegripliga passager, konstiga texter och gärna lite utomjordiskt experimentellt. Vilket de, med så här 40 års distans, kan konstateras inte lyckades riktigt med.
Därmed inte sagt att jag inte gillar skivan. Time And A Word är mycket underhållande och ett absolut måste för alla yesfans. Musiken är naiv och väldigt pretentiös. Alltså har den precis alla de kännetecken progressiv rock ska ha.
Och till sist lite trivia:
Yes gjorde nästan aldrig covers, men på den här skivan finns två, båda ganska otippade; Richie Havens låt No Opportynity Necessary samt Stephen Stillslåten Everyday.
Nr: 1284/2222
Du gör en intressant iakttagelse i texten om pretentiös/nördig kontra opretentiös/lättsam. Naturligtvis ska det finnas utrymme för bägge delar. Men du har alldeles rätt i att det går i vågor vad som för tillfället anses "rätt" av trendkänsliga musik- och nöjesjournalister. Periodvis ska det vara svårtillgängligt, tungt, seriöst och gärna experimentellt. Andra perioder ska det vara lättsamt, rakt, enkelt, opretentiöst och traditionsbundet.
SvaraRaderaPå 1980-talet, när jag var tonåring och fortfarande lät mig påverkas av denna typ av trendkänslighet, minns jag att denna typ av attitydskifte var extremt tydligt. Under en period var det nästan bara olika typer av "svartrock" som hyllades av de mest trendmedvetna musikrecensenterna. Den rockmusik som ansågs "spännande" och "intressant" var oftast monoton depprock med band som tävlade om vem som kunde ha den mest svårmodiga framtoningen.
Sedan kom plötsligt garagerock-vågen med band som Fuzztones, Lyres, svenska Nomads m. fl., och då svängde det åt andra hållet. Då skulle det bara vara ösig, larmig, röjig, opretentiös rock'n'roll med 60-talsrötter.
Numera struntar jag högaktningsfullt i vad självutnämnda smakdomare tycker, och litar på min egen smak. Men precis samma trendsvängningar förekommer säkert fortfarande.
Minns de tungsinta depprockarna mycket väl...och jag gör som du...litar på min egen smak. Det blir roligare att lyssna på sina skivor då.
Radera