Från hård rock till psykedelia

MAGIC WAVE – MAGIC WAVE – 1998

Magic Wave är än så länge det enda finska rockband jag sett live. Både jag och dem hade otur. De gick upp på Hovstocksfestivalens stora scen 1998 som ett av de sista banden. Det hade ösregnat hela eftermiddagen. Vi var kanske tio-femton tappra i publiken.

Men Magic Wave gjorde gjorde så gott de kunde, försökte verkligen få igång oss som stod där i gyttjan och huttrade. Det gick så där...

När jag nu lyssnar på gruppens enda skiva, som de spelade in helt och hållet för egna pengar, tänker jag att den där konserten kunde blivit så annorlunda mot vad jag kommer ihåg att den var. Om det bara varit lite bättre väder...

Magic Wave var nämligen inne på hård 70-talsrock och hade hittat sina influenser bland de riktigt stora, Led Zeppelin, AC/DC och inte minst Black Sabbath. På så sätt är skivan kul att lyssna på, jag känner igen referenserna, men utan att tycka Magic Wave kopierar. De försöker gå sin egen väg och det på ett ganska bra sätt.

Albumet glider, utan att jag först anar det, över från hårdrock till progrock, från inledningen med gitarrgnissliga treminutare till en avslutning med flera låtar på sju och åtta minuter med märkliga ljudeffekter, en skrikande, och ibland viskande sångare, som kan låta lika raspig som både Ozzy och Robert Plant.

De låtarna visar en lite annan sida av Magic Wave, här närmare Led Zeps Dazed And Confused och till och med utanför det. Jag kan, på grund av det stundtals skruvade ljudet, gå med på att kalla det psykedelisk hårdrock, även om vi säkert inte skulle gjort det på 70-talet.

Jag trodde länge att den CD jag var den enda bandet spelat in och att Magic Wave försvunnit in i historien för länge sen. Så jag blev ganska förvånad när jag upptäckte att bandet så sent som förra året släppt ett andra album, Smoke In My Hideaway. Låt vara att de än en gång gjort det själva utan skivbolag, och att några av låtarna kommer från den 20 år gamla CD:n. Men nu finns Magic Wave på vinyl också. Det är bra.

Nr: 252/CD