Adrian Gurvitz ansågs en gång i tiden vara en av världens främsta rockgitarrister. Jag köper det, hans tuffa hårt rockiga solon kunde vara bländande. Men det tog tid innan han i slutet av 70-talet spelade in sina första egna album. Il Assassino är hans tredje soloplatta.
Bra plattor alla tre, där jag nog tycker de två första var riktigt vassa, debuten Baker Gurvitz Army och Elysian Encounter, skivor som på den tiden fanns i samlingarna hos nästan alla jag kände (men jag tror att de futuristiskt målade omslagen hade en del i det också).
Men då tog det också slut med hårdrockinfluenserna, bröderna Gurvitz tog lite oväntat sikte på disco och soul. Il Assassino blev en överraskning för mig, det är ett album med soul och en hel del disco. Jag tror inte jag är helt fel ute om jag jämför med Bee Gees 70-talare, nånstans i det kvarteret hittar man också Il Assassino.
Om jag ska säga något om skivan är det i så fall att ljudet är supersnyggt, produktionen är mycket välgjord och slimmad. Av den anledningen kan det vara det en skön LP att lyssna på.
Men när jag numera lite mer kritiskt än förr lyssnar på Baker Gurvitz-plattorna, vilket jag för säkerhets skull gjorde nyligen, går det ju faktiskt att ana soultendenserna redan där. Och det blir ännu tydligare på de två skivor han spelade in med Graeme Edge Band; Kick Off Your Muddy Boots och Paradise Ballroom.
Nr: 1325/2222
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar