Hippiepop skulle farsan sagt

FOREST – THE FULL CIRCLE – 1970

”Bara hippiepop” skulle nog farsan fnyst om han fått höra Forests The Full Circle. Men han kallade å andra sidan Black Sabbath för kanylpop och Thin Lizzy för ett ”satans skrammel”. Själv gillade han tyska schlagers, spelade piano så de dånade och sjöng Hildegard Knefs Ich habt nur einer koffer in Berlin.

Han skulle haft rätt om hippiepop dock. Forest var ett brittiskt kortlivat folkrockband i samma anda som Incredible String Band, Steeleye Span och Fairport Convention. De som känner till Forests skivutgivning bättre än vad jag gör menar att andra plattan, det vill säga The Full Circle, är gruppens mest intressanta för progrockfolket. Första skivans låtar är kortare och framför allt mer folkmusikinspirerade.

The Full Circle blev bandets andra och sista platta innan Forest försvann in i eviga skogen för alltid. Ett ganska trevligt folkrock/psych/progalbum från det tidiga 70-talet med instrument som mandolin, cembalo, munspel och violin i sättningen, som skulle antyda en viss dragning åt medeltidsmusik. Men så långt går jag inte även om Forest ibland jämförts med till exempel Gryphon, en av storheterna på det området.

Nej, hellre drar jag en linje mellan Forest och hippiekulturen och därefter ett rakt streck till Ian Andersons Jethro Tull och album som Songs from The Wood och Heavy Horses. Men det är skivor farsan aldrig hörde talas om. Och hade han gjort skulle han säkert fnyst åt dem också, ”bara hippiepop”.

The Full Circle kom in sent i mitt liv. Det var först 2017 när Music On Vinyl släppte en nypress av skivan jag kunde lägga vantarna på den.

Nr: 1252/2222