En konstig känsla av att något är fel

FOX – BLUE HOTEL – 1977

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka om den här skivan. För det första känns den inte rolig att lyssna på. Låtarna är inte särskilt bra. För det andra kan jag inte lista ut hur Fox tänkte eller vad de vill. Sen vet jag inte vad det här är för musik. Progrock, kanske, men inte. Schlagerpop, tja...

Nej, Blue Hotel, den tredje och sista LP:n från brittiska Fox, är en svårflirtad historia som än så länge inte har gått hem på den här bloggen. Jag är högst tveksam till innehållet.

Det irriterar mig att jag inte heller hittar något att direkt jämföra med, utom en del skumma holländska grupper från ungefär samma tid som även de hade svårt att dra en klar gräns mellan progrock och schlager, möjligtvis på grund av ABBA. Tänker då främst på Earth & Fire och de plattor de spelade in i slutet av 70-talet.

Men tillbaka till ABBA. Jag kan nämligen inte låta bli att få lite samma känsla av den här plattan som av ABBA:s Arrival. Tror dock jag tar i för mycket.

Fox är inte i närheten att göra låtar av den höga kvaliteten eller av soundet. Och de hade definitivt inte nån motsvarighet till Dancing Queen på skivan.

Min andra känsla när jag lyssnar på Blue Hotel är experimentell progrock, eller snarare artrock i stil med Cockney Rebel. Men inte heller lyckas Fox göra låtar som funkar eller är i närheten av Steve Harleys skruvade små läckerbitar.

Nej, jag hittar inte rätt på Blue Hotel utan går vilse i en hotellkorridor med blågrå väggar och bruna anonyma dörrar som aldrig verkar ta slut. Sammanfattningen lyder. Inga bra låtar och en konstig känsla av att något är fel. Det var kanske inte så underligt att Blue Hotel blev bandets sista. Om man nu ska rekommendera någon skiva med Fox får det i så fall bli bandets debutskiva från 1975.

Nr: 1526/2222