Ett genialt artrockalbum av Steve Harley

STEVE HARLEY & COCKNEY REBEL – 1976

Jag vet inte vad som hände med Steve Harley 1976. Men hans album Love´s a Primadonna är galet. Han tar sin musik så långt ut på kanten att den tippar över. Det är inte bara experimentellt. Det är exceptionell och mycket excentriskt.

Love´s a Primadonna är ett kaos, känns nästan desperat. Steve Harley lyckas, av vilken anledning vet jag inte, peta på nervändar man inte trodde fanns. Stämningen blir nervös och retlig. När sista låten spelas, den nästan music hall-aktiga Is It True What They Say, inträder en lättnad att det äntligen är över.

Tidigare samma år hade Harley släppt LP:n Timeless Flight, som var surrealitiskt galen den också, men inte alls på samma nivå som Love´s A Primadonna. Det verkar som Steve Harley under inspelningen fått alla möjliga galna infall och gjort verklighet av ALLA plötsliga idéer utan någon censur.

Här finns accappellalåtar, som i inledningslåten på båda sidor, Seeking A Love, och ruffig soul i Too Much Tenderness. Sen lirar han nästan Zappa i GI Valentine och Finally A Card Came. Här finns psykedeliska rockriff, en klassisk orkester och spastisk glamrock. Och nästan alla låtarna handlar om olycklig kärlek.

Mitt i detta virrvarr dyker sedan George Harrisons Here Comes the Sun upp som ett mycket snyggt, och faktiskt, trevligt avbrott.

Love´s a Primadonna är synnerligen krävande. Men det är ett spännande album. Låten Love´s a Primadonna borde blivit en hit (om den nu inte blev det). Give Me More och Finally A Card Came är omskakande. Here Comes the Sun är dessutom en av de bättre tolkningar jag hört av den låten.

Men skivan går inte att spela för ofta. Det orkar man inte. Det krävs starka nerver. Efter vatt ha radat upp den ena hemskheten efter den andra blir jag lika ambivalent och opålitlig som Steve Harley. Jag älskar nämligen den här LP:n.

Det är inget annat än ett genialt artrockalbum. Jag är tokigt förälskad i GI Valentine, kan inte få nog av underliga svårsmälta Too Much Tenderness och får rysningar längs ryggraden av Here Comes The Sun.

Nr: 45/2222

Skriver om skivan igen eftersom jag hittat ett betydligt snyggare ex än det jag hade innan och dessutom kommit på att den är ännu bättre än jag tyckte då.