The Musical Box: Alice Cooper och synthpop

tisdag 13 september 2011

Alice Cooper och synthpop

Var går gränsen för hur konstig en skiva kan vara?

Vad sägs om att höra Alice Cooper lira synthpop? Då föreslår jag Special Forces från 1981. En osannolikare kombination tror jag inte finns.
Jag köpte den faktiskt av bara den anledningen. Jag kunde inte låta bli.

Den då inte fullt så gamle men redan rynkige skräckrockaren öser här på med blippande synthar, ljudet av klatschande piskor och dunkar på med synthtrummorna som den värsta Gary Numan, eller ännu värre, Pet Shop Boys.

Och på något sätt anpassar han rösten också för att smälta in i omgivningen. Jag får nästan lite Devo-känningar av det här. Och det är ganska märkligt efter att ha hört album som Billion Dollar Babies, Killer och Love It To Death.

Jag vet inte, Alice Cooper led kanske av en identitetskris i början av 80-talet, eller så påverkades han rent allmänt av det taskiga omdöme som alla rockmusiker verkade ha på den tiden.

Ärligt talat är detta egentligen en usel skiva.
Men nu för tiden är den rätt så underhållande.

Några bra låtar då?
Nej inte direkt. Who Do You Think We Are kanske. Och så Skeletons in the Closet.

Men då menar jag som synthpoplåtar, inte den gamle skräckrockaren. Han var på semester när Special Forces spelades in.

2 kommentarer:

  1. Ja, detta låter verkligen som en riktigt usel platta. Men samtidigt kan det ur ett rockhistoriskt perspektiv vara intressant att reflektera över hur artister försökt utveckla och förnya sig.

    Det är inte svårt att dra en parallell mellan denna skiva och Stones "Emotional rescue" som du skrev om häromdagen. Stones visste i början av 80-talet inte riktigt om de skulle försöka vara hippa och göra discolåtar eller om de skulle hålla sig till traditionell bluesbaserad rock. Alice Cooper verkar ha haft en liknande identitetskris, och fattat det diskutabla beslutet att satsa på synthpop á la Devo.

    Jag antar att man kan hitta många fler exempel på stora rockartister som i början av 80-talet kände att de inte längre var i fas med sin samtid, och som då gjorde mer eller mindre misslyckade, desperata försök att framstå som hippa och trendriktiga.

    SvaraRadera
  2. Det finns många såna där exempel, både bra och dåliga. Sgt Pepper och Dark side of the moon för att nämna några där det gick bra.

    Neil Young gjorde också en synthplatta på 80-talet, Trans. Inte lika lyckad...
    Status Quos misslyckade Ain´t Complaining, för att ta ett till uselt exempel.

    SvaraRadera