Jag kan inte hjälpa det. Jag får något nästan religiöst i blicken när jag lyssnar på Piledriver med Status Quo. Skivan blev 1972 Status Quos stora genombrott.
Och viktigast av allt, den var bandets första riktiga boogierock-platta. Det som sedan skulle bli Status Quos varumärke i snart 40 år.
Så det är mer än vanlig nostalgi att lyssna på den här skivan igen. Och fan vet. Den är lika bra, eller kul snarare, nu som då.
Singeln Paper Plane är fortfarande ohygglig och urmodern till all head-banging. Big Fat Mama och Don´t Waste My Time tunga, svettiga och blodfyllda bluesrockers.
Roadhouse Blues dessutom en alldeles förfärlig version, men charmig och sanslöst kul. Just den speciella och alldeles egna hårdrock Status Quo utvecklat och ”förfinat” genom flitigt turnerande på brittiska småklubbar i skiftet mellan 60- och 70-talen, inspirerade av storheter som Chicken Shack och Fleetwood Mac.
Jo, jag gillar den här skivan fortfarande. Och jag spelar den ibland. Men den är repig, skitig och knastrig. För den har varit med länge.
Status skivor från Piledriver till Blue For You
SvaraRaderafår enligt mig inte fattas i någon seriös rockskivsamling, skall tilläggas att jag bara har de flesta av dem på CD. Jag hoppade på CD-tåget redan -84 och sålde mina vinyl för att finansiera cd-spelare med tilltugg (något som jag bittert har ångrat)så nu rotar jag i vinylbackarna sedan mitten av 90-talet och vad gäller Status så har jag bara hittat Quo och dubbel-liven i bra skick.
Status tidiga skivor brukar vara näst intill sönderspelade när man då och då hittar någon.
Fan, vi är på exakt samma linje. Du har helt rätt, Hello, Quo och de där är ruggigt bra grejer. Efter Blue For You blev det sämre och sämre.
SvaraRadera