Fan, nu händer det igen. Jag är på väg att utnämna en platta inte en jävel kommer ihåg till det bästa jag hört på länge.
Men när det gäller Dwight Twilley album Twilley från 1979 går det inte att göra något annat. Det är en musikskatt och en singelmaskin – nästan varenda låt skulle kunnat getts ut som 45-varvare.
Det är en lysande popskiva, men naturligtvis helt bortglömd och sorgligt underskattad.
Men det var väl det som var Dwight Twilley lott, att bara gå spårlöst förbi, trots att han, ofta ihop med Phil Seymour, gjorde briljanta små popmelodier i mitten och slutet av 70-talet...och senare också för den delen...bortglömd var det som sagt...
Och nästan alla låtar handlade om olycklig kärlek. Det var liksom Twilley grej. Hans ganska spröda röst passade nog bra för det, eller så var han olycklig, vilket inte är helt omöjligt.
Problem med skivbolag, trassel med skivutgivningar, och nästan aldrig några hits...och när nån låt väl slog igenom, I´m On Fire och Girls som exempel, var det inte ens särskilt bra låtar. Men å andra sidan det kanske berodde på något helt annat. Äh, vi lämnar det ämnet.
Twilley är i alla fall en platta värd att äga, vårda, spela och spara. Bara inledningen med Out Of My Hands borde räcka för att övertyga alla tvivlare. En läcker, smäcker och lite sorglig ballad i bästa beatlesanda.
För att inte tala om rockiga Betsy Sue, I Wanna Make Love To You och Got You Where I Want You. Och så får vi inte glömma coola Runaway, den är bra den också...
Om du till äventyrs skulle hitta den här plattan i nån begagnataffär, och gillar 2000-talets indiepop, då är det bara att slå till. Såna låtar gjorde Dwight Twilleys långt innan rutiga gympadojjor blev populära.
Mer om Dwight Twilley:
Twilley Don´t Mind (Twilley Don´t Mind)
Twilley är ett namn jag minns från musikrecensioner man läste under sent 70- och tidigt 80-tal. Framför allt har jag för mig att Expressens Mats Olsson brukade höja honom till skyarna. Tyvärr får jag erkänna att jag aldrig lyssnat på Dwight Twilley. Jag var knappt tonåring 1979, och även om musikintresset var stort hade man i den åldern begränsade möjligheter att köpa plattor och lyssna på all ny, spännande musik det skrevs om. Det var ju inte som idag, när allt finns tillgängligt via några musklick på datorn...
SvaraRaderaDet är nog dags att jag kollar in Dwight Twilley!