Var det retzina eller var det OP?

Ulf Lundell hörde en gång i tiden till mina favoriter. Enligt min mening är en de bästa svenska rockplattor som gjorts Längre inåt landet. När den kom ut låg jag i lumpen, på A 6 i Jönköping.

Efter så där 200 dagar i grönkläder ökade dagersättningen från 14 till 25 spänn. Det fanns helt plötsligt en hel förmögenhet att kvittera ut varannan fredag på kompaniexpeditionen. Innan hade de surt ihopknegade pengarna gått till pilsner på Markan och ett antal rundor på flipperspelet. Men inte nu.

Med första jättelöningen brännande i fickan gick vägen i stället till Wallins Radio i Huskvarna. Lundell hade precis släppt sin första dubbel-LP, Längre inåt landet.

Vilken jävulsk rockplatta det var. När den väl hamnat på skivtallriken sög den sig liksom fast och gick inte att ta bort. Det räckte med öppningsspåren Glad igen, en Joni Mitchell-cover, och sprängkåta Odysseus, sen var jag fast.

Jag vet inte hur många gånger jag för full hals vrålade ”Var det Sonja eller var det Penelope, var det Retzina eller var det OP. Är du säker på att du är på den rätta ön, jag menar med tanke på stormen och snön”. Hela den svenska rockvärldens bästa textrader, tyckte jag då.

Men det finns massor av bra grejer på denna dubbel. Posörerna, mustig och iskall svärta. Stackars Jack är så utsökt briljant i sin nakenhet och skuld.

Samtidigt som Längre inåt landet är ett av Lundells mest välkryddade album, är det hans sista riktigt bra rockplatta. För sen kom ju den där Öppnalandskap-skivan, svensktoppen och allt det där.

Men Längre inåt landet var värd varenda en av de kronor försvarsmakten öste över mig den där fredagen våren 1980.