Med amerikansk accent och en resväska full med smutsiga underkläder satt Billy Joel en eftermiddag utanför min källaringång. Med uttråkad min och försäljarsnack trängde han sig förbi och slog sig med världsvan min ner i den gröna sammetssoffan.
Han försökte pracka på mig 52nd Street, en segdragen historia med pianoklinkade söta ballader och halvtaskig jazzrock. När inte det funkade tog han till några påklistrat glada, men falska toner, och envisades med Glass House.
I det redan instängda rummet fick jag svårt att andas av den unkna doften av otvättade kläder och billig hårpomada. Och det blev bruna kladdiga fläckar i den redan något bedagade gröna soffan.
Det var droppen!
Jag sparkade upp ytterdörren och slängde ut väskan i berberisbuskarna så klädtrasorna flaxade som galna måsar. Sen lyfte jag den lille barpianisten i byxlinningen och kastade ut honom också.
Jag tror han landade i den taggiga berberisen. Jag kollade aldrig. Men han fattade vinken. Har inte sett honom sedan dess.
Billy Joel slog på allvar igenom i Sverige 1978 med albumet 52nd Street. Jazzinspirerad rock med influenser från Broadway. Glass House 1980 var rockigare och betydligt roligare. Men den kändes ganska fattig och som ett försök att hitta rätt på musikscenen. Billy Joels största hit i Sverige blev nog Uptown Girl från 1983.
I det redan instängda rummet fick jag svårt att andas av den unkna doften av otvättade kläder och billig hårpomada. Och det blev bruna kladdiga fläckar i den redan något bedagade gröna soffan.
Det var droppen!
Jag sparkade upp ytterdörren och slängde ut väskan i berberisbuskarna så klädtrasorna flaxade som galna måsar. Sen lyfte jag den lille barpianisten i byxlinningen och kastade ut honom också.
Jag tror han landade i den taggiga berberisen. Jag kollade aldrig. Men han fattade vinken. Har inte sett honom sedan dess.
Jag hade ett par kompisar som gillade Billy Joel på 80-talet. För mig var han en av dessa slätstrukna, ointressanta artister som uppskattades av folk som egentligen inte hade något musikintresse. Dire Straits var ett band som appellerade till ungefär samma kategori av lyssnare.
SvaraRaderaNu menar jag inte att allt dessa artister gjorde var uselt. Såväl Joel som Knopfler & co. var förstås kompetenta musiker/låtskrivare, och gjorde utan tvekan en del schyssta låtar. Men jag kan inte komma ifrån känslan av ett slags blek, blodfattig och extremt osexig mainstreamrock.
Graham Parker sade en gång: "I love America. How would it feel to live in Russia, with all the misinformation? Why, over there, they're so misinformed they think Billy Joel is a rock'n'roll singer."
SvaraRaderaSjälv tycker jag att "Piano man" är en hyfsad låt, och så är jag lite svag för den betydligt senare "A matter of trust". Men där stannar mitt intresse. Har inga plattor och tänker inte skaffa heller.
även en dålig musik upplevelse kan vara bra
SvaraRaderamed bra ljud i högtalarna
jag skriver om när jag köpte Madonnas sista LP skiva men det var en bra upplevelse
Då är vi inne på precis samma linje!
SvaraRaderaJag kan inte hjälpa det med jag har alltid gillat Billy Joel, ja vet det låter konstigt, för visst är det väldigt amerikanskt slätstruket och polerat och man kan ju knappast kalla han en rockare utan snarare en slags popcrooner, men har vet hur man skriver musik och har gjort några riktiga "evergreeens" Tror banne mig jag har de flesta av hans skivor.
SvaraRaderahttp://ollesmusik.blogspot.com/logout?d=http://www.blogger.com/logout-redirect.g?blogID%3D4697931388135161011%26postID%3D2173087141850558688iga "evergreens"