Möjligtvis kan det varit tvärtom - ett gäng musiker som lärde sig att mima. Jag vet inte.
Nåja, alla idéer är väl bra på sitt sätt. Och det skulle nog varit rätt spännande att få se dem på scenen.
Då visste jag inte vad det var jag fått tag på. Men det räckte med att spela plattan en enda gång för att inse att The Hello People definitivt inte var som alla andra.
Letar du efter något utöver det vanliga, skulle du nog uppskatta det här. 60-talspop, lite som The Monkees, blandad med luddig softjazz, en skum flöjtspelare i bakgrunden, massor av psykedeliska undertoner, Whiskey A-Go-Go och en hel del ironi.
Låtarna på Fusion är en blandning av det mesta. Men konstigt nog blir det bra.
Det finns såklart väldigt lite info om gruppen på Internet. Men idén att bilda en rockgrupp av ett gäng mimare (eller tvärtom) kom tydligen från den franska filmen Children of Paradise (Les Enfants du Paradis).
Det finns mycket konstiga saker.
När jag läser om sådana här väldigt udda, bortglömda plattor undrar jag alltid vad det blivit av de medverkande musikerna. Vad har de gjort senare och vad gör de idag? Och hur ser de på sina gamla musikprojekt nu? Skäms de över "gamla ungdomssynder", är de stolta över vad de åstadkom eller är de bittra över att de aldrig fick det stora genombrottet?
SvaraRaderaJag brukar få liknande tankar när jag lyssnar på samlingsplattor med obskyr 60-talssoul, rockabilly eller garagerock. Vart tog alla dessa musikanter vägen? Är de i livet? Och vet de i så fall att det numera finns en kult kring den där singeln de gav ut med sitt amatörband när de var i 20-årsåldern?
Det hör ju till "branschen" att berömmelsen är kort och lättglömd.
SvaraRaderaOm nån fick för sig att göra en artikelserie om alla bortglömda artister och band skulle jag vara den förste att läsa.
"Om nån fick för sig att göra en artikelserie om alla bortglömda artister och band skulle jag vara den förste att läsa."
SvaraRaderaPrecis! Det var ungefär detta jag menade med min första kommentar.
Jag brukar t.ex. läsa den brittiska musiktidningen Mojo, som ju i stor utsträckning handlar om äldre rock/pop och besläktade genrer. Men när jag läser Mojo blir jag ofta irriterad på att artiklarna tenderar att handla om samma lilla grupp av klassiska, kanoniserade rockartister från 60- och 70-talen. Det är ännu en genomgång av Beatles karriär, ännu en lista över ”de hundra mest betydelsefulla Dylan-låtarna”, ännu en intervju där Roger Waters berättar om ”The wall”, ännu en analys av vilken betydelse ”Born to run” haft för rockens utveckling osv. Dessa klassiska artisters karriärer har stötts och blötts i tusentals tidningsartiklar, böcker, filmer och tv-program. Om man har ett seriöst intresse för rockens historia kan man vid det här laget det mesta om Elvis Presleys tidiga musikaliska influenser, John Lennons barndom eller hur det gick till när Sex Pistols bildades.
Det märkliga i sammanhanget är att det sedan cd-skivans genombrott i slutet av 1980-talet kommit en formlig explosion av återutgivningar av mer eller mindre obskyr populärmusik från 50-, 60- och 70-talen. Oavsett om man är intresserad av bortglömd New Orleans-r&b från 50-talet, udda jamaikansk roots reggae från 70-talet eller skum brittisk psykedelia från sent 60-tal finns det en uppsjö av plattor. Inspelningar som tidigare var praktiskt taget omöjliga att få tag i, ofta med artister som inte ens var kända när det begav sig, är numera lätta att hitta, ibland t.o.m. på relativt billiga lågprisutgåvor. Denna typ av plattor recenseras ofta i tidningar som t.ex. Mojo, men musikskribenterna gör sällan eller aldrig några ansträngningar att kartlägga alla dessa bortglömda artister och deras karriärer.
Det vore betydligt roligare att läsa om vad det blev av något obskyrt garageband som gav ut två kultförklarade singlar 1966, än att läsa ytterligare en omtuggning av hur det gick till när Beatles spelade in Sgt. Pepper's!
Där tycker jag Now & Then gjorde en insats på sin tid, om du kommer ihåg den tidningen. De tog emellanåt upp band som inte en mäniska kom ihåg för ens 25 år sen. det var roliga artiklar. Men Now & Then försvann tyvärr den också...
SvaraRaderaJag minns Now & Then och håller med dig om att det var en kul tidning på det sätt du beskriver. Jag tyckte i och för sig att killen som var redaktör och skrev många av texterna (Hans nånting?) var en lite amatörmässig skribent. Men visst var tidningen kul på så sätt att den grävde lite djupare och förutsatte att läsarna redan kände till de mest klassiska artisterna ur rockhistorien.
SvaraRaderaBrittiska tidningen Record collector har en del intressanta artiklar om obskyra artister och band. För ett tag sen hade de en artikel om tidig amerikansk hårdrock med band som Bang, Dust och Power of Zeus.
SvaraRaderaTidigare hade de en artikel om psykedelisk-folk och artister som Peter Walker, Robbie Basho och Linda Perhacs.
Även en artikel om psykedelisk rock med bl a Kak och Gandalf. Hyffsat utredande artiklar.
Fan ,tänk om man kunde komma över några av de plattorna.
SvaraRadera