När Slade stack över till USA i mitten av 70-talet för att bli stora gick det naturligtvis åt helvete. Nobody´s Fool från 1976, sågades våldsamt, trots att den var riktigt bra. Uppföljaren Whatever Happened to Slade, 1977, gick det ännu värre för.
Så här i efterhand är det lätt att inse att då börja lira tung hårdrock inte var någon bra idé. Whatever Happened är det hårdaste och tyngsta album Slade någonsin gjort.
Tunga hårdrocksriff, gitarrsolon och brutala låtar. För ett gammalt glamrockband är resultatet så klart förskräckligt.
Men jag tror inte att de som minns Slade från början av 70-talet, med skivor som Slayed, Old New Borrowed and Blue och Slade In Flame som husgudar, gillar det här.
Jag hävdar med bestämdhet att det där med hårdrock var inte Slades grej. De hade ju rötterna i klassisk boogierock och brittisk 60-talspop...och var ganska sympatiska killar.
och tur var det en av dom bästa skivor i min sammling
SvaraRaderaMen kan du inte ge ett litet erkännande åt "Gypsy roadhog" åtminstone, om inte annat så för trumbeatets skull?
SvaraRaderaEnligt vad jag läst spelar Dave Hill och Don Powell numera med en ny uppsättning av Slade (ursprungligen under namnet Slade II). Och Jim Lea har tydligen gett ut någon soloplatta. Men vad sysslar egentligen Noddy Holder med nuförtiden?
SvaraRaderaJonas, efter att ha lyssnat på Gypsy Roadhog igen var jag nästan på väg att ändra lite, lite uppfattning om skivan. Den skulle kanske platsat på nån av de gamla plattorna.
SvaraRaderaMen sen spelade jag resten av skivan...
De sjöng Gypsy Roadhog (som är en låt om en lastbilschaffis hög på kokain) på en barnkanal vid namn Blue Peter i England. Sen var Slade bannlysta av BBC igen :D
SvaraRaderaDet här är en riktigt BRA skiva. Slade är för mig rock/hårdrock inte glamrock. På denna skiva lämnade man glättiga fotbollskörsrefränger och satsade istället på häftiga basslingor och tyngre gitarrer och man gjorde det bra. Produktionen kunde varit bättre dock, den är relativt rå i sitt sound men det är också en del av dess charm.
Hade Kurt Cobain levt idag så skulle ni kunnat fråga honom vilken skiva från Slade som inspirerat honom mest (ja även han var ett stort Slade-fan). Han skulle svarat just denna.
Skivan fick överlag positiv kritik från punkmusiker som vid den tiden var hippa. Trots det föll den pladask försäljningsmässigt. Förmodligen hade den lyckats bättre med ett större skivbolag och rätt promotion bakom.
Jag har läst dina andra recensioner och jag tycker det finns en hel del skumheter i dem. Noddy Holder är bland de bästa sångare som någonsin trampat moder jord, vilket även bekräftats av bla Ozzy Osbourne.
Noddy gör inte mycekt musikaliskt nuförtiden. Han representerade 2010 års brit awards och medverkar sporadiskt i tv och radio. Som musiker är nog hans karriär över. Det är svårt för en sångare med en sådan säregen röst att behålla kvaliteten upp i ålderns höst.
Jim Lea är på gång med ytterligare en soloskiva som heter String Theory. Enligt uppgifter kommer den till stora (kanske hela) delar bestå av episka stråkverk. Han gör verkligen sina soloskivor själv. Han sjunger, spelar bas, piano, gitarr, violin, cello, altfiol m.m. Fantastisk musiker som hade varit hur stor som helst om han hade haft en extrovert personlighet a la Bruce Dickinson, vilket som de flesta vet att han inte har.
Hans album från 2007 "Therapy" rekommenderas verkligen. The Smile of Elvis från den plattan är en ryggradsrysare där han över ett piano och en oboe sjunger om sig själv och sin forna introverthet. Dead Rock UK skulle kunna vara Slade.
Jag har lyssnat på Slade sedan början av 70-talet och de var då mina stora hjältar.
SvaraRaderaFör mig har Slade alltid varit ett glamrockband. Inget hårdrockband. Det är bland annat därför jag har svårt för den här plattan.
Och jag gillar Noddy Holders röst, oavsett om Ozzy eller nån annan gillar den eller inte.
Jag har inte tagit reda på vad Kurt Cobain (eller nån annan) tyckte om den här LP:n, det har inte med min recension att göra.
Men jag tycker det är kul att Slade fortfarande har så hängivna fans och att man alltid får så många kommentarer när det handlar om Slade.
Slade är ett mångfacetterat band som är svårt att placera in i ett fack och det är säkerligen en av anledningarna till att de rör upp en del känslor.
SvaraRaderaDe passar ju inte in i någon riktigt kategori som de flesta andra grupper gör.
De var riktigt fula första halvan 70-tal dessutom och sammantaget hade de nog tjänat på om de behållt sin skinheadimage från tiden runt 1970.
Det finns nog bara väldigt få band, med lika lång karriär som Slade, som hållit sig till samma genre hela tiden.
SvaraRaderaVaknade igår söndag med Dead Men Tell No Tales från detta album i skallen och var tvungen att gå upp och spela den och du vad glad jag blev av den låten, pröva du också Olle ! /Pelle
SvaraRaderaHe, he, spelar den nu. Skitkul med såna här förmiddagstips, det förgyller.
SvaraRaderaDet här är väl vad man kan kalla en ganska typisk Slade-ballad. JO, Noddy Holder och hans polare håller.
Får jag välja så tar jag "It Ain't Love But It Ain't Bad", mest pga att basslingan är grym.
SvaraRaderaChris Ingham wrote "It Ain't Love But It Ain't Bad" is a bold appreciation of rock groupies. A rare instance of a Slade track built upon a robust Powell tom-tom pattern, Holder's regard for the suppliers of "nitty gritty recreation" is shot through with archetypal vulgar humour; "they don't keep you sane but they keep you thin", Holder leers."