Jag har precis spelat Mahogany Rushs fjärde album, IV.
Jag kommer inte att göra det igen.
Jag ska inte spela den skivan någon mer gång! Aldrig!
Jag kan inte särskilt mycket om Mahogany Rush och Frank Marinos plattor. Men det här är inte bra.
Kanadensaren Frank Marino lär ha varit en övertygad Jimi Hendrix-fan. Det går inte att missa. Hela den här skivan är någon slags plankning av hendrix-låtar...med Marino som låtskrivare.
Förmodligen var han troligen också väldigt inne på det här med motown-soul.
Och en kombination av Hendrix och Motown...
Ja, tänk er själva...
Ryktesvägen har jag hört att bandets övriga album, och Frank Marinos egna också, går i ungefär samma stil.
Jag tänker inte kolla om det är sant.
En kombination av Hendrix och Motown låter i mina öron inte alls dumt. Jag tänker mig att man skulle landa i något som liknar Dennis Coffeys 70-talsplattor eller möjligen Eddie Hazels smått klassiska "Games, dames and guitar thangs". Men det är kanske inte alls så Frank Marino låter.
SvaraRaderaNu har jag inte hört nån av de du nämner. Men Mahogany Rush känns mer som plankning än som ett nytänkande, om du förstår vad jag menar.
SvaraRadera