ROLLING STONES - EMOTIONAL RESCUE - 1980
Efter 30 år har jag inte bestämt mig. Är Emotional Rescue ett bottennapp eller inte?
En sak vet jag i alla fall. Rolling Stones bröt en lång trend med albumet.
Man kan säga mycket om Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivande fram till 1980. Men de gjorde nog aldrig en dålig låt.
Möjligtvis kunde det slinka förbi någon mindre bra, men då fanns det alltid något gitarriff, en textrad, rytm eller en gnutta humor.
Men första låten på Emotional Rescue, Dance, är trist, tråkig, fantasilös och nästan melodilös disco. Den är inget annat än kass.
Resten av skivan är naturligtvis färgad av detta och Emotional Rescue anses av kännarna var en av bandets absolut sämsta, tillsammans med Dirty Works. Jag håller med, delvis.
Visst är det en ganska usel uppföljare till 1978 års succéalbum Some Girls. Stones fortsätter på discotemat. Men att göra om samma sak två gånger funkar inte ens för Glimmer Twins.
Men den goda nyheten är att det finns ett par rätt så bra låtar ändå. She´s So Cold är en tuff rocklåt och i Where The Boys Go rockar Glimmer Twins till det i gammal god stil. Tungt bluesiga Down in the Hole gillar jag också. Dessutom är avslutningslåten, All About You, där Keith Richards sjunger, en rätt skön låt.
Så Emotional Rescue hamnar nånstans mitt emellan. Jag kan ibland få för mig att spela den (rätt högt), men brukar hoppa över första spåret. Då blir det bättre.
En sak vet jag i alla fall. Rolling Stones bröt en lång trend med albumet.
Man kan säga mycket om Mick Jaggers och Keith Richards låtskrivande fram till 1980. Men de gjorde nog aldrig en dålig låt.
Möjligtvis kunde det slinka förbi någon mindre bra, men då fanns det alltid något gitarriff, en textrad, rytm eller en gnutta humor.
Men första låten på Emotional Rescue, Dance, är trist, tråkig, fantasilös och nästan melodilös disco. Den är inget annat än kass.
Resten av skivan är naturligtvis färgad av detta och Emotional Rescue anses av kännarna var en av bandets absolut sämsta, tillsammans med Dirty Works. Jag håller med, delvis.
Visst är det en ganska usel uppföljare till 1978 års succéalbum Some Girls. Stones fortsätter på discotemat. Men att göra om samma sak två gånger funkar inte ens för Glimmer Twins.
Men den goda nyheten är att det finns ett par rätt så bra låtar ändå. She´s So Cold är en tuff rocklåt och i Where The Boys Go rockar Glimmer Twins till det i gammal god stil. Tungt bluesiga Down in the Hole gillar jag också. Dessutom är avslutningslåten, All About You, där Keith Richards sjunger, en rätt skön låt.
Jag instämmer i din beskrivning av denna platta. Det är givetvis inget mästerverk, men den är inte heller så fruktansvärt usel som det ibland påstås.
SvaraRaderaJag tror att Stones i början av 80-talet inte riktigt visste vilket ben de skulle stå på. De hade under nästan 20 år varit världens hippaste rockband och skapat ett slags standard för hur ett "riktigt" rock'n'roll-gäng ska se ut och agera (och med det menar jag både deras musikaliska prestationer och hela livsstilen med droger, skandaler, äktenskap med fotomodeller, jetset-liv osv.).
Under 70-talet lyckades de vara med sin tid genom att framgångsrikt blanda sin traditionella bluesbaserade rock med funk- och disco-influenser. Men i början av 80-talet funkade det inte riktigt längre. Det hade hänt för mycket nytt inom popmusiken, och i jämförelse med punkare, experemimentella new wave-band, "new romantics" och syntpoppare framstod Stones ohjälpligen som ett gäng gubbrockare. De var naturligtvis respekterade av både publik och kritiker som ett klassiskt, betydelsefullt rockband. Men de var inte längre hippa, trendiga och stilbildande.
Jag tror att det är detta som avspeglas på "Emotional rescue". Mick & Keith försökte på ett allt mer desperat och ansträngt sätt visa att de fortfarande var med sin tid genom att göra disco-orienterade låtar som de hoppades skulle bli dansgolvs-hits. Samtidigt verkade de egentligen vilja göra det de var bäst på, dvs. gammal hederlig bluesbaserad rock'n'roll. Gissningsvis var det Jagger som i huvudsak stod för det "moderna" medan Richards helst ville bygga musiken på sina gamla Chuck Berry- och Muddy Waters-riff.
Min tolkning är alltså att detta är en platta från ett band i identitetskris. Men mitt i krisen var Stones ändå fullblodsproffs och kunde trots allt leverera några riktigt bra låtar som står sig än idag.
Lysande analys! Håller med dej helt och hållet.
SvaraRadera