ELOY - RA - 1988
Jag har sagt det förr. Frank Bornemann i Eloy är en visionär och drömmare. På Ra från 1988 avslöjar han hemligheten med evigt liv...
Det är inte första gången, Eloy hamnar alltid i det där gränslandskapet mellan dröm och verklighet, evigt liv, livet efter döden, övernaturligheter. Det är inget fel på Bornemanns fantasi.
Det är faktiskt inte något större fel på Ra heller. Trots att den kom 1988 när Eloy, liksom de flesta andra, var helt inne på det här med synthar, maffiga stråkarrangemang och ”jakten på det perfekta ljudet”.
Och trots att Eloy vid den här tiden egentligen bara bestod av Bornemann och kumpanen Michael Gerlach. Alla de övriga musikerna hyrdes in.
Efter synthdominerade och sega Metromania (1984) var jag försiktig med Eloy. Den skivan var inte bra. Ra lider av samma problem, men här har Eloy (Bornemann) lärt sig att hantera ”den nya tekniken” på ett betydligt bättre sätt. Musiken drunknar inte i bombastiska arrangemangen, utan får leva sitt eget liv.
Det gör Ra till en spännande skiva. Inte minst inledningen med Voyager of the Future Race. Den är brutalt bra och ett inledningsspår som kunde platsat på Time to Turn eller någon annan av Eloys ”stora” album.
Jag tror nog att den som gillar Eloys 70-talare kan ha ett visst utbyte av den här plattan också.
Nr: 1469/2222
Jag har sagt det förr. Frank Bornemann i Eloy är en visionär och drömmare. På Ra från 1988 avslöjar han hemligheten med evigt liv...
Det är inte första gången, Eloy hamnar alltid i det där gränslandskapet mellan dröm och verklighet, evigt liv, livet efter döden, övernaturligheter. Det är inget fel på Bornemanns fantasi.
Och trots att Eloy vid den här tiden egentligen bara bestod av Bornemann och kumpanen Michael Gerlach. Alla de övriga musikerna hyrdes in.
Efter synthdominerade och sega Metromania (1984) var jag försiktig med Eloy. Den skivan var inte bra. Ra lider av samma problem, men här har Eloy (Bornemann) lärt sig att hantera ”den nya tekniken” på ett betydligt bättre sätt. Musiken drunknar inte i bombastiska arrangemangen, utan får leva sitt eget liv.
Jag tror nog att den som gillar Eloys 70-talare kan ha ett visst utbyte av den här plattan också.
Nr: 1469/2222
Denna grupp hade jag definitivt aldrig hört talas om tidigare. Visserligen är inte progressiv rock min kopp te, men jag brukar åtminstone känna igen namn på hyfsat etablerade artister. Är detta ett väldigt obskyrt, udda band?
SvaraRaderaInte så väldigt udda tycker jag. Eloy har gjort plattor sen slutet av 60-talet och var nog en av föregångarna inom den tyska krautrocken.
SvaraRaderaDe har ofta blivit beskyllda för att planka Pink Floyd (med viss rätt). Men de har gjort flera ruggigt bra plattor. Jag har skrivit en hel del om dem tidigare.
Ra var min första kontakt med Eloy, efter ha läst en recentsion av denna skiva i HiFi&Musik skaffade jag den och blev grymt besviken! Inte alls vad jag hade väntat mig och jag gjorde mig av med skivan omgående. Det dröjde länge innan jag närmade mig Eloy igen, men efter att införskaffat och hört plattor som Oceans och Colours och inte minst dubbel-liven, så finns ändå ett antal plattor med dem i samlingen, därbland nämda Metromania som jag har för mig är rätt så OK (måste lyssna) Jag kanske skall ge Ra en chans till.
SvaraRaderaDet tycker jag, även om Ra inte är i klass med 70-talarna.
SvaraRaderaMetromania har däremot jag svårt för.