Eldberg – isländsk progrock

Grönlandsresan – Efter två långa sjödagar från Kap Farvel på Grönland såg vi till slut Island med Reykjaviks skyline i stål och betong teckna sig mot en bakgrund av vulkaner.

ELDBERG – ELDBERG – 2011

- Progressiv rock från Island?
Försäljaren på 12 Tonar såg förvånad ut.
- Nä, det har vi nog inte...

- Men som King Crimson, eller Deep Purple, invände jag.
- Aha, jag vet vad du menar. Eldberg.

Att leta efter progressiv rock i Reykjavik är inte lätt. Isländsk rockmusik är präglad av Sugarcubes framgångar på 80-talet. Det är indiepop och new wave som gäller, tillsammans – som överallt – metal.

Eldberg är ett progressivt undantag. Möjligtvis alltså, det är inte progrock i den meningen att deras musik går att jämföra med King Crimson. Man kan nog kalla det folkrock med ganska kraftigt inslag av progrock, det känns mer rättvist.

Men att Eldberg är ett ungt band som lärt sin läxa väl är tydligt. Att de har prorockambitioner och har lyssnat mycket på både King Crimson och Deep Purples Mark 1-upplaga står klart redan i första spåret, Andriki, som i vissa sekvenser nog kan kallas lillebror till 21st Century Schizoid Man, vilket så klart är underhållande.

Eldberg stannar inte där utan fortsätter på ungefär samma tema och jobbar vidare med redan inmutade progrockområden. Skivan känns dock inte dammig, tråkig eller som en dålig kopia för det, tvärtom.

Tillsammans med folkrockinslagen blir det i stället en riktigt intressant och faktiskt lite nyskapande skiva. Alltså lite som Jethro Tulls 70-tal, utan att för den skull jämföra musiken i sig.

12 Tonar är en legendarisk musikaffär och skivbolag för indiepopband i centrala Reykjavik, Björk och Sigur Rós upptäcktes här. Att komma in på det stället och fråga efter progrock med 70-talsanknytning skulle nog kunna betraktats som oförskämt. Men försäljaren höll masken och var trevlig ändå. Så pass trevlig att jag köpte ett par skivor till...

Nr: 1248/2222