Steve Hackett kom i kläm

STEVE HACKETT – THE NIGHT SIREN – 2017

Lite pinsamt, men jag har inte brytt mig om att lyssna på Steve Hacketts senare plattor. När jag bläddrar tillbaka i hans katalog kommer jag ända till 1984 och Till We Have Faces. När jag nu äntligen fått höra The Night Siren anar jag att jag missat ganska mycket.

Men Steve Hackett kom lite i kläm i min musikvärld, vilket jag inte insett förrän nu. Stor fan av Genesis sen Peter Gabriel hjälpte inte, eller så var det just därför. Det ska erkännas att jag onödigt följde Genesis långt in på 90-talet tills jag kom på att det var ett stickspår. Fick lite oväntat tag på Hacketts Genesis Revisited i slutet av 90-talet, men hittade inte den rätta känslan.

The Night Siren blev därför en aha-upplevelse av det större. Dels för att jag inte förväntade mig så mycket, dels för att jag inte visste vad jag borde förvänta mig.

Kanske var det därför The Night Siren satte sig hårt hos mig redan från början. Utan att kunna göra någon vettig jämförelse med hans senare verk tycker jag detta är ett lysande progrockalbum, med både väntade och oväntade inslag.

Gabriel var väl först om man ska vara noga, tänker på Biko. Men jag är ändå tokigt förtjust i de många och omfattande inslagen av världsmusik på The Night Siren, där Hackett lånat in musiker från skilda delar av världen, listan är lång och musiken synnerligen intressant.

Har också förstått att det i sig är ett politiskt ställningstagande, mot främlingsfientlighet, vilket i dessa tider är nog så nödvändigt, det uppskattas. Ljudbilden från förr är så klart igenkänd, här saknas inte inslag av klassisk musik eller referenser till äldre album.

Arrangemangen stundtals storslagna, musiken är behagligt omväxlande och Hackett låter sin gitarr välförtjänt tala. Ett riktigt bra nytt album. Kan inte tycka annat.

Nr: 1240/2222