Årets bästa skivköp 2018

2018 blev ett mellanår för min del. Jag har inte skaffat lika många skivor som tidigare år, däremot är de jag köp till slut bestämt mig för väl genomtänkta. Det blev dock som väntat en hel del krautrock och då gamla beprövade band som Ash Ra Tempel och Kin Ping Meh.

Min resa till Island och Grönland har satt sina spår här också och den brittiska psykedeliska popmusiken från det tidiga 70-talet finns också med. Jag tyckte vid en första koll att årets skivskörd varit lite väl mager. Men när jag kollar närmare blev det nog rätt bra ändå, och lite mer exotiskt än vanligt.

Det här är mina bästa skivköp 2018

Ash Ra Tempel – Join Inn (1973)
Tysk spacerock från det tidiga 70-talet där Ash Ra Tempel ger sig ut på en vindlande färd av märkliga ljudeffekter, gitarr och orgel. Bara två låtar, en på vardera sidan med det gemensamma att vara långa drömska atmosfäriska sekvenser.

Kin Ping Meh – 3 (1973)
Kin Pings Mehs trea är betydligt intressantare än jag först trodde. Musiken är hård, raspig och adrenalinosande. Men bandet har en proggig sida också som sällan kommer fram när Kin Ping Mehs skivor diskuteras. Det är det proggiga som fick mig att trilla dit på den här skivan.

Tomorrow´s Gift – Goodbye Future (1973)
Goodbye Future är andra ochs sista plattan med tyska Tomorrow´s Gift. Rurup och Kiefer lämnade progrocken och gav sig ut i ett landskap av jazzimprovisationer och ljudeffekter. Resultatet blev denna mycket spännande LP. Det är ett måste-album för alla krautrockintresserade.

Affinity – Affinity (1970)
Affinitys enda album är ganska många skribenter på nätet och musikkritiker överens om är ett sånt där på sin tid missförstått eller bortglömt mästerverk, som borde få någon form av upprättelse. Jag kan inte låta bli att fascineras av den synnerligen komplexa och omväxlande ljudbilden.

Björk – Gling-Glo (1990)
Det är en skiva som inte har särskilt mycket med Björks normala skivproduktion att göra, men som jag nu menar är oumbärlig i en samling med norrskenets grönögda dotter. Gling-glo kan ta åt sig äran av att vara den första jazzskiva jag lyssnat på med verkligt intresse. Och jag hade gärna hört mer.

Liima Inui – Republik (2009)
Republik är tveklöst ett mycket starkt album. Liima Inuit skulle nog kunna karaktäriseras som indierock med inslag av 70-talsrock, hårdrock och vissa delar progg. Men kalla det för allt i världen inte världsmusik, det här är grönländsk rock inspirerad av sin västerländska samtid.

Midnight Oil – Redneck Wonderland (1998)
Redneck Wonderland skulle kunna vara Midnight Oils svar på U 2:s Achtung Baby. Skivorna har mycket gemensamt, soundet är stenhårt komprimerat och låtarna sticker iväg åt håll man med ledning av tidigare album inte kunnat gissa sig till.

Jim Lea – Therapy (2007)
Therapy är ett synnerligen välgjort och genomtänkt album där Jim Lea gör nästan allt själv, givetvis spelar han bas men också trummor, violin, gitarr och så sjunger han. Visserligen inte som gamle kollegan i Slade, Noddy Holder. Men det här albumet har inte med glamrock att göra.

Birth Control – Hoodoo Man (1972)
De som under det tidiga 70-talet gick igång på Deep Purples tidiga plattor, Uriah Heep och Atomic Rooster kommer att känna igen sig. Hoodoo Man är en tysk rockikon. Birth Control hör till de allra främsta krautrockbanden.

Bokanté - Strange Circles (2016)
En fortsättning på magiska jazzgruppen Snarky Puppy. Michael League förenar här jazz, rock och creolemusik på ett mycket spännande och och innovativt sätt.