Ett popfynd i Nuuk

Grönlandsresan - Nuuk

OLE KRISTIANSEN - QAQQAT ASIILUT – 2004

Missbedömde den här skivan fullständigt. Tyckte först den var ganska tråkig och lite entonig i sitt uttryck. Besviken funderade jag på att försöka sälja den. Men vem i Sverige vill ha en grönländsk popskiva?

Men redan andra gången jag spelade skivan kändes den annorlunda. Den här gången gav jag den lite mer tid och verkligen lyssnade. Det är en bra skiva påstår jag nu. Jag förstår inte ett ord av av Ole Kristiansen sjunger, alla texter är på grönländska, men musiken och det melodiska uttrycket i sångtexterna gör att jag vill höra mer.

Det är en bra popskiva i singer/songwritergenren med en dragning åt experimentell pop och folkrock. Jo, lite dylanskt är det, men att hitta nån direkt jämförelse har jag svårt att göra. Jag nöjer mig med att konstatera att det lite annorlunda än den musik jag annars brukar lyssna på. Första spåret, Ungasilleqisoq, är en sån där låt som gärna sätter sig kvar och som jag nog skulle nynnat med i om jag bara kunnat.

Grönländska är ett eskimåiskt-aleutiskt språk nära besläktat med innuitspråken. Det är ett polysyntetiskt språk där flera ord eller ändelser i stället bildar långa ord, vilket gör det svårare att förstå och följa.

Ole Kristiansen sjunger på grönländska på alla sina album, men har trots det nått en hel del framgångar utanför sitt hemland. Han har också hyllats för sina välskrivna texter, vilket jag tyvärr inte på något sätt kan verifiera förutom att jag tycker det låter bra.

Ole Kristiansen spelade in sitt första album redan 1989 och har fram till nu hunnit med en lång rad plattor. Qaqqat Asiilut hör till de senare, utgiven 2004, men är inte det senaste. Jag kom över skivan vid mitt besök i Nuuk, Grönlands huvudstad, där jag av en händelse råkade ha vägen förbi Atlantic Music, som är Grönlands största skivaffär, skivstudio, skivbolag, försäljare av instrument...allt i branschen.

OBS! bilden är lånad från Atlantic Musics sajt.

Jag fick hjälp av butikspersonalen, Frederik, med att välja ut ett antal grönländska rockskivor till mig. Ole Kristiansens platta var den han plockade fram först. Det visade sig vara ett väldigt bra val, även om jag först tyckte något helt annat.

Nr: 209/CD