Ett svenskt Uriah Heep

RÅG I RYGGEN – RÅG I RYGGEN – 1975

Frågan är hur seriöst man ska tolka den här numera svenska prog- och hårdrockklassikern. Det verkar vara mer en tillfällighet att skivan kom till av en grupp som bara var i tonåren. Samtidigt är det en riktigt spännande LP på gränsen mellan hård rock och heavy prog.

Det finns inte så många svenska liknande inspelningar från den tiden. Unga svenska musiker höll i mitten av 70-talet antingen till på vänstersidan och lirade politisk proggrock eller så var det mainstreampop. De som följde de internationella strömningarna, som Neon Rose och Tears tyckte jag blev orättvist marginaliserade och jämförda, vilket inte var till deras fördel.

Råg i ryggens inspelning, namnet till trots, har betydande influenser från inte minst den brittiska hårdrockscenen och även progrock, till och med svensk folkmusik i Spångaforsens brus.

Utan att tveka kan jag tänka mig att jämföra den här plattan med till exempel det Uriah Heep gjorde i början av 70-talet. Soundet är vasst, gitarrerna är skarpa och genomträngande i låtar som gärna domineras av orgel och inte tvekar att göra lite längre utflykter.

Därför tycker jag det är en kul platta att lyssna på. Den känns trots sin ålder uppfriskande och väldigt modig för sin tid, i Sverige.

Men någon mer skiva blev det inte. Jonas Warnerbring, son till Östen, fortsatte som musiker i olika band, producent och låtskrivare. Gitarristen Björn Nyström dök senare upp i Magnus Ugglas kompband Strix Q.

Råg i ryggens enda vinylskiva är idag ett eftertraktat samlarobjekt, med all rätt, och är i original tokdyr att köpa begagnad. Albumet finns på CD men släpptes på nytt på vinyl 2017, vilket är den upplaga jag har.

Nr: 1415/2222