The Musical Box: ...och sen splittrades Creedence...

onsdag 26 december 2018

...och sen splittrades Creedence...

CREEDENCE CLEARWATER REVIVAL – MARDI GRAS – 1972

Det mest självklara med Mardi Gras var att bandet efter denna djupdykning i countryträsket splittrades för att aldrig återförenas. Det var både kritiker, fans och troligen bandet själva också överens om var det bästa de kunde göra.
Nej, ryktet om den här plattans svaga kvalitet stämmer verkligen. Det går inte att hitta mycket roligt här för dem som gillade CCR på den tiden. Okej, ett, eller möjligtvis två undantag hittar jag.

Someday Never Comes är en lysande sorgsen ballad, men det behöver man inte köpa Mardi Gras för att få reda på, det funkar alldeles utmärkt med nån av alla de samlingsplattor som getts ut, den finns alltid med.

Sen tycker jag personligen Sweet Hitch-Hiker är en rätt kul låt, vilket dock förmodligen mer handlar om nostalgi än något annat.

En gång i tiden hade jag nämligen den låten på singel, den enda singel med CCR jag nånsin ägs och som en period spelades rätt flitigt, och på tokigt hög volym, i källaren där jag bodde.

Bakgrunden till Mardi Gras var att Tom Fogerty beslutat sig för att lämna bandet, trött på att brorsan John ville bestämma allt. Effekten av det blev att John släppte de två övriga som var kvar, Doug Clifford och Stu Cook, helt lösa på den här skivan.

Vilket resulterade i att alla fick skriva tre låtar var, och den tionde och sista blev en cover, Gene Pitneys Hello Mary Lou. Summan av det blev inte alls bra.
Dels var varken Clifford eller Cook några större låtskrivare. När de tre låtar John Fogerty bidrog med inte heller var några större saker, blev det som det blev. Till råga på allt är Hello Mary Lou inte heller särskilt spännande.

Nej, Creedence och John Fogerty gjorde många bra plattor genom åren. Men inte den här. Mardi Gras är ett album bara för samlare och för såna som har alldeles för många skivor.

Nr: 1351/2222

3 kommentarer:

  1. "Ni vill ha mer att säga till om? OK, då skriver och sjunger vi lika många låtar var, så får vi se hur 'bra' det blir när inte jag styr och ställer."

    John Fogertys tjurskallighet var säkerligen en god egenskap när de slog sig fram till toppen. Men i det här fallet ledde den till att gruppens fans blev pålurade en avsiktligt svag skiva. Fy, John.

    Stu Cooks "Door to door" gillade jag dock i det sammanhang jag första gången hörde den, på liveskivan "Live in Europe". Och Fogertys låtar är rätt OK. Men skivor med "rätt OK" låtar finns det tusentals, ja säkert tiotusentals, av. Eftersom gruppen dessutom tidigare gjort fem suveräna skivor, och en mycket bra, finns det än mindre anledning att bry sig om Mardi Gras.

    SvaraRadera
  2. Undrar mest varför du inte har den bästa enligt mig, Creedence plattan? Den första "Creedence Clearwater Revival"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du påminde mig. Trodde jag hade den kvar, men inte. Kommer dock ihåg ett ganska repigt ex som jag gav bort för en del år sedan och sedan förmodligen hade en tanke om att köpa en ny...vilket jag fullständigt glömt tills nu. Håller med om att det är ett lysande album!

      Radera